Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTINAS INRE STYRELSE OCH TRONAFSÄGELSE. 229
stigande. Den gamle rikskanslern föll för en tid i onåd,
och drottningen skänkte sitt förtroende åt unga gunstlingar,
i första rummet åt Magnus Gabriel de la Gardie, son till
Jakob de la Gardie och Ebba Brahe. Grefve Magnus var
den skönaste och mest lysande ädlingen vid Kristinas hof,
han öfverhopades med gåfvor och utmärkelser och förmäldes
med en af pfalzgrefven Johan Kasimirs döttrar.
Tronföljden. En annan fråga, som vållade bekymmer
för framtiden, var tronföljden. Drottningen hade såsom
barn lofvat sin hand åt sin frände Karl Gustaf, med hvilken
hon blifvit uppfostrad, men hon hade sedermera återtagit
detta löfte. Förgäfves bönföllo ständerna, att hon måtte
gifta sig; hon hyste en afgjord motvilja för äktenskap. Hon
beslöt att på annat sätt betrygga tronföljden och tillika
bereda sin frände en ersättning för hvad han förlorat, i det
hon föreslog rådet och ständerna^ att utse Karl Gustaf till
tronföljare. Rådet gjorde många svårigheter, men drottningen
var i denna fråga orubblig; hon nedtystade sina grånade
rådgifvare med den djärfva anklagelsen, att de ville
återinföra valriket, och genomdref till slut sin vilja, 1649. Genom
sin fasthet vid detta tillfälle betryggade hon sitt fosterlands
framtid och förvärfvade sig rätt till dess tacksamhet.
Riksdagen 1650. Följande år sammankallades ständerna
till riksdag i Stockholm, för att öfvervara drottningens
kröning. Nu beslöto de tre ofrälse stånden att med förenade
krafter arbeta på en reduktion af kronans af söndrade gods
och räntor. Under ledning af professor Terserus och
borgmästaren i Stockholm Nils Nilsson höllo de ofrälse enskilda
sammankomster. Emellan dem och adeln uppstod en stark
spänning, jäsningen växte i landet, man befarade till och med
bonduppror och inbördes krig. »Vi veta», knotade bönderna,
»att i andra länder är allmogen träl, och frukta, att
detsamma skall öfvergå oss.» Drottningen gynnade de ofrälse"
ståndens fordringar, men hon ville tillika förekomma en
brytning och afstyrde därför alla genomgripande åtgärder. Det
stannade därvid, att de tre ofrälse stånden till drottningen
inlämnade en skriftlig protest, hvari de visade
godsafsöndringens vådor för kronan och landet, klagade öfver adelns
missbruk samt begärde, att godsen måtte åter indragas
till kronan och att allmogen måtte fredas mot öfvervåld.
Denna protest hade för tillfället inga viktigare följder, men
frågan om reduktion var en gång väckt och kunde ej mer falla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
