Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTINAS INRE STYRELSE OCH TRONAFSÄGELSE. 231
De sista regeringsåren. Genom umgänge med Cartesius
och andra högt bildade katoliker fattade Kristina smak för
den katolska läran, hvilken syntes henne mer följdriktig och
helgjuten än den protestantiska. Men hon visste väl, att
hon ej kunde förblifva Sveriges drottning, om hon bekände
sig till den katolska tron, och hon beslöt därför att nedlägga
kronan. Redan 1651 tillkännagaf hon för rådet sin afsikt
men lät förmå sig att tills vidare uppskjuta dess utförande.
Kort därpå mottog hon vid sitt hof förklädda jesuiter och
styrktes i sitt katolska nit både af dem och af utländska
gunstlingar, sådana som den franske läkaren Bourdelot och
den spanske ministern Fimentel. Liksom för att döfva
samvetets röst kastade hon sig i ett tummel af nöjen och
lustbarheter. Hon tröttnade vid regeringsbördan och lät slutligen
allt gå vind för våg; hennes frikostighet öfvergick till ett
gränslöst slöseri med statens medel, i det hon strödde omkring
sig gåfvor och utmärkelser utan hejd och måtta. Under
hennes korta regering blef antalet af adliga släkter
fördubbladt, grefve- och friherreätterna femdubblades.
Slutligen saknades medel att fylla de dagliga behöfven. I
jämbredd med förvirringen i hushållningen växte missnöjet i
landet.
Kristinas tronafsägelse och slut. Under sådana
förhållanden fann Kristina det bäst att ju förr dess hellre
fullborda sin tronafsägelse och lämna spiran i en starkare
hand. Detta skedde på en riksdag i Uppsala 1654. Här
bestämdes först, hvilka delar af riket skulle anvisas henne
såsom underhållsländer. Därpå nedlade drottningen
högtidligen sin krona och tog afsked af sitt folk; samma dag
kröntes Karl Gustaf till konung. Oaktadt hennes fel kunde
man ej utan rörelse se den sista ättlingen af den frejdade
Vasastammen nedstiga från sin faders tron. »Hon är dock den
store Gustaf Adolfs dotter», suckade den gamle Axel
Oxenstierna, som kort därpå nedlades i grafven (28 aug. 1654).
Utan saknad vände Kristina sitt fosterland ryggen och
begaf sig utrikes, först till spanska Nederländerna (Belgien),
där hon vistades ett år. Hon hade utsett Rom till sin bostad,
och på vägen dit, i Innsbruck, afsvor Gustaf Adolfs dotter
offentligen den tro, för hvilken hennes fader gått i döden.
Hon kallade sig därefter Kristina Alexandra. * I början
* Alexandra efter den dåvarande påfven Alexander VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
