Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORGES FÖRENING MED SVERIGE. KONGRESSEN I WIEN. 383
våga en strid med den välrustade svenska hären, som anfördes
af en bland"tidehvarfvets mest erfarna fältherrar. Under sådana,
förhållanden kunde utgången ej vara tvifvelaktig. Sedan
Karl Johan med sina trupper återkommit till Sverige på.
sommaren 1814, togo fientligheterna sin början, och den
svenska hären inträngde i södra Norge i två afdelningar, medan
flottan hotade från sjösidan. Fredriksstad måste gifva sig,
och norrmännen drogo sig tappert fäktande på andra sidan
Glommen, Redan hade svenskarne öfvergått denna flod och.
hotade Kristiania, då underhandlingar öppnades, och de
stridande förenade sig om stilleståndsfördraget och
konventionen i Moss (aug.). Härigenom förband sig konung Kristian
att sammankalla stortinget och i dess händer nedlägga sin
krona, hvaremot Sveriges konung lofvade att, ifall föreningen
med Sverige antoges, godkänna Norges grundlag i allt, som
icke stred mot denna förening. Därpå samlades stortinget
och trädde i underhandling med de svenska kommissarier,
som infunno sig i Kristiania för att öfverenskomma om nödiga
ändringar i Norges grundlag. Genom svenskarnes foglighet
kom man snart öfverens, och slutet blef, att stortinget beslöt ^
Norges förening med Sverige samt den 4 nov. utkorade noy*
Karl XIII till Norges konung. 181*
Sålunda hade Norge blifvit förenadt med Sverige, ej
såsom ett eröfradt land och lydrike utan såsom en själfständig
och jämnbördig stat. Att så skedde, var hufvudsakligen
Karl Johans verk. De flesta svenskar på den tiden önskade
Norges införlifvande med Sverige, såsom en ersättning för
Finland, men den skarpsynte Karl Johan insåg svårigheten
att underkufva ett tappert folk, som var bragt till förtviflan,
och den ännu större svårigheten att upprätthålla ett dylikt
öfvervälde; han insåg, att det endast skulle medföra hat
och nya strider och sålunda försvaga i stället för att stärka
de förenade rikena. Men han begick det felet, att han
ej gaf sig ro att noga öfverväga och bestämma föreningens
villkor. Dessa voro ett hastverk och föga ägnade att betrygga
Sveriges intressen och föreningens framtid.
Till föreningens fullbordande fordrades äfven svenska
ständernas bifall. Detta gafs på den riksdag, som
sammanträdde följande år (1815), då ständerna godkände
föreningsvillkoren och i en särskild riksakt sammanfattade dessa 181*
villkor samt tillade några nya bestämmelser. Denna akt antogs
äfven af stortinget och blef sålunda föreningens grundlag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
