Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL JOHANS INRE OCH YTTRE POLITIK. 395
tiden. Sådana voro: den fine, talangfulle Gustaf af
Wetterstedt, som snart efterträdde den gamle utrikesstatsministern
Lars von Engeström, den erfarne, mångkunnige Mattias
Rosenblad, slutligen justitiestatsminister, samt Gustaf Fredrik
Wirsén, en skicklig finansman och ansedd såsom konseljens
stödjepelare († 1827). Karl Johans närmaste förtrogne var
hans hängifne vän och tjänare grefve Magnus Brahe, som,
ehuru han ej tillhörde statsrådet, utöfvade stort inflytande
på regeringsärendena.
Oppositionen i Sverige och Norge. Bedan i början af Karl
Johans regering visade sig bland ständerna de första spåren till
missnöje och opposition mot regeringen. Denna opposition
tog sin början på riddarhuset, där den leddes af prosten grefve
von Schwerin samt friherre Karl Henrik Anckarsvärd, och
den spred sig snart äfven inom bondeståndet under ledning
af bönderna Anders Danielsson från Älfsborgs län och Nils
Månsson från Skåne. Klandret framträdde först i en mild
form och åtföljdes ännu ej af någon ovilja mot konungen.
Under de följande åren började missnöjet utbreda sig bland
allmänheten genom inverkan af en nu framträdande
oppositionspress, i främsta rummet tidningen Argus. Vid
riksdagen 1823 kunde ett verkligt oppositionsparti bildas; detta
parti riktade skarpa anmärkningar mot regeringen samt
påyrkade utvidgad tryckfrihet, indragning af öfverflödiga
ämbeten och andra besparingar.
Ännu starkare var den opposition, Karl Johan mötte i
det norska stortinget. Det dröjde ej länge, innan han fick
erfara följderna af stortingets öfvermakt enligt Norges nya
författning. Först genomdrefs mot konungens vilja, genom
tre stortings sammanstämmande beslut, adelskapets
upphäfvande, och därpå gjorde stortinget svårigheter att åtaga sig
den andel i danska statsskulden, hvarom konungen
öfverenskommit med Danmark. Då ett afslag i denna fråga skulle
ha medfört farliga yttre förvecklingar, var konungen sinnad
att i nödfall tvinga stortinget till eftergift och sammandrog
trupper i närheten af Kristiania 1821. Men saken fick utan
tvång den önskade utgången. Karl Johan framställde nu
flera förslag till grundlagsändringar, gående ut på att stärka
konungamakten och särskildt att i alla frågor gifva honom
absolut veto, men de förkastades af stortinget. Detta retade
Karl Johans stolthet; å andra sidan väckte det stort
missnöje i Norge, att konungen motsatte sig firandet af Eidsvolds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
