Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hur kan ni tro det?» stammade Timofeitsch
(Bazarovs far hade uttryckligen befallt honom att icke låta
ana, det han enkom blifvit skickad därför). »Jag har
varit i staden med uppdrag från husbonden, och då man
omtalade för mig, att ni kommit hit, gjorde jag en liten
omväg för att hälsa på ers nåd...; jag skulle aldrig ha
velat komma för att störa er.»
»Nå, ljug icke», återtog Bazarov; »den här byn
ligger icke alls i din väg.»
Timofeitsch vände sig något åt sidan, med förläget
utseende, utan att svara.
»Mår min far bra?»
»Gud vare lof! Han mår bra.»
»Och min mor?»
»Arina Vlassievna också. Gud vare lof!»
»De vänta mig hem?... eller hur?»
Gubben lutade sitt hufvud åt sidan.
»Åh, Ievgeni Vassilitsch! Skulle de icke längta
efter er? Tro mig, ens hjärta blöder, då man ser era
föräldrar...»
»Nå väl!... Det är bra!... Det är bra!... Inga
beskrifningar. Säg dem, att jag snart kommer till dem.»
»Jag skall ej glömma det», svarade Timofeitsch med
en suck. När han kommit ut ur huset, drog han med
båda händerna ned sin mössa öfver öronen, steg upp i
ett skröpligt, lätt åkdon, som han låtit stå kvar vid
inkörsporten, och for sin väg i sakta traf men icke i
riktning mot staden.
På aftonen samma dag satt fru Odintsov i salongen
tillsammans med Bazarov, under det Arkadi gick fram
och tillbaka, lyssnande på Katia, som spelade piano.
Furstinnan hade gått upp på sitt rum; hon kunde icke tåla
gäster, allra minst dessa »trashankar af färskt datum»,
såsom hon benämnde dem. Så länge hon befann sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
