- Project Runeberg -  Fäder och söner /
240

(1906) [MARC] Author: Ivan Turgenev Translator: Josef Natanael Nyman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Bazarov rönte en känsla af otålighet. »Kvinnan kan
icke låta bli att hyckla», tänkte han.

»Ni påstår, att han undvek er», återtog han med
ett kallt leende, »men den blyga kärlek, ni väckte hos
honom, är tvifvelsutan nu mera ingen hemlighet för er?»

»Hvad? Han också!» utbrast fru Odintsov ofrivilligt.

»Han också!» upprepade Bazarov med en
vördnadsfull bugning. »Är det möjligt, att ni varit okunnig
därom och att jag är den förste, som meddelar er denna
nyhet?»

Fru Odintsov slog ned ögonen.

»Ni bedrar er», svarade hon.

»Jag skulle icke tro det, men jag hade kanhända
bort tiga.»

Bazarov tänkte på samma gång: »Det bör vara dig
en lexa att icke hyckla.»

»Hvarför hade ni bort tiga därmed? Men jag tror,
att ni äfven i detta fall fäst en alldeles för stor betydelse
vid ett öfvergående intryck. Jag börjar misstänka, att
ni gärna vill öfverdrifva allt.»

»Låt oss tala om något annat, min fru.»

»Hvarför det?» återtog hon, hvilket dock icke
hindrade henne att föra samtalet öfver på andra ämnen.

Hon kände sig fortfarande något orolig i Bazarovs
sällskap, ehuru hon intalat sig själf, att allt var glömdt,
såsom hon ju yttrat till honom. Midt under det
likgiltigaste samtal med honom, till och med under det hon
skämtade, erfor hon en svag känsla af fruktan. På
samma sätt pratar och skrattar man på en ångbåt ute på
hafvet fullkomligt lika bekymmerslöst som på landbacken;
men låt den minsta motighet, den minsta oförutsedda
omständighet inträffa, och man skall genast kunna på allas
ansikten läsa en egendomlig oro, som tillkännager det
ständiga medvetandet om en ständig fara.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:15:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faderson/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free