Enligt den ursprungliga planen skulle sagospelet Fågel Blå utgöras af sex akter; hvilken indelning äfven i Författarens exemplar af sagan finnes angifven. Det utkast, som här meddelas, börjades i Rom den 15 Maj 1818 och fortsattes under flera afbrott, såsom af Författarens noggrannt förda dagbok synes, såväl der som i Albano och Ariccia, tills det den 22 Augusti fullbordades. Vid en jemförelse häremellan och den utarbetade delen, skall läsaren icke undgå att finna, att skalden tillåtit sig åtskilliga afvikelser, ehuru handlingens gång i det hufvudsakliga med utkastet öfverensstämmer. Den i teckningen af konung Guido vidtagna förändring torde likväl vara särskildt anmärkningsvärd. Att många enskildheter, derest Författaren sjelf besörjt utgifningen, blifvit annorlunda, kan ej betviflas af den, som har sig bekant huru Atterbom hade för sed att under korrekturets läsning lägga sista hand vid sina skrifter. Det af Författaren begagnade exemplar af sagan har till fullständig titel: En mycket eftertänksam Historia om Blå Fogel, det är: Huruledes en ung konung blef af ett troll igenom dess list uti en blå fogel förvänd, i hvilket tillstånd han uti 7 år uthärda måste: men emedlertid fägnade sig af sin kärastes samtal intil dess afunden honom sådant nöje afskar, hvaröfver han så när kommit om lifvet, dock ändteligen befriad, och kom til sin förra gestalt igen. Framgifven af Philander. Fahlun, Tryckt hos Pehr Ol. Axmar, 1812. I likhet med «Lycksalighetens Ö» är äfven denna saga hemtad ur M:me d’Aulnoy’s sagocykel (Cabinet des Fées). Att M:me d’Aulnoy bearbetat en i Frankrike gängse folksaga är troligt; en del af sagan, den som handlar om fågelns besök hos sin älskade samt hans sårande genom utsatta hvassa vapen, återfinnes imellertid i en anglo-normandisk dikt från början af 1200-talet, kallad «Lai d’Ywenec» af Marie de France (Poésies de Marie de France, publiées par Roquefort). För hvarje vän af diktens konst skall det här meddelade utkastet utan tvifvel vara en dyrbar gåfva, om man äfven under dess läsning icke kan undgå att smärtsamt röras af tanken på den förlust, det bevittnar; om man äfven måste känna sig till mods såsom ginge man genom glänsande slottssalar, fyllda af stolta riddare och sköna jungfrur, men alla söfda af olöslig förtrollning, sedan den enda stämma, som förmått kalla dem till lif, tystnat för alltid.