34 Hvad lönar spela andra spel, än höga? Vi med ett nytt försöka må vår lycka; Vid spelets ända skall du tacka mig. KONUNGEN med en blick efter henne. Du spelar, tills du spelat bort min krona; Tilläfventyrs, jemväl ifrån dig sjelf! - Står jag i vägen? Skall den gyllne malm, Som kring min panna slår sin ring, förbyta Sin plats, och pryda någon älsklings lockar? - Hur föga rör allt detta mig, numera! Hvad är en krona mig? - O, hade alltid Jag tänkt detsamma! - Och likväl ... Ja förr, Det var en annan tid. Hur fjäderlätt Var kronans vigt, Klotilda, vid din sida! Ved armarne sträckta åt höjden och sammanknäppta händer. Klotilda, o Klotilda! huru kunde Jag tro dig än engång tillbakakomma? Min sol! se'n du försvunnit, var mitt lif Ett Öde, dunkelt haf. I qvällen dock Jag såg ett sken sig närma, tyckte mig Ett ljus förmärka; visst ej sol, men dock En måna, som vid randen mildt stack opp, Att börja, full och klar, sin bågegång Uppöfver mina vänligt kyssta vågor. Då väcktes, rundt omkring, i glans igen De skumma stränderna, och himlens frid Med lätta fötter krusade den yta, Hvars element ånyo återtog