92 Vi lyssnade till visorna, - dem dock " Vi skyndsamt nog begynte eftertralla. LILA. Och Rosa kunde alltid tonen först; Men den, som sjöng dem bäst, blef alltid Du! FLORINNA. Det ljufvaste af allt du får ej glömma: Hur bakom oss på kullen, déi4 en palm Stod, ensamt träd, bland hvita liljors mängd, Min vana Moder ofta satt, förklarad Af jords och himmels mildaste belysning, Och myste åt vår rö. Ej sällan då, Af sina perlhöns följd, dem nyss hon matat Med korn af gullgul mais, hon till oss kom; Och tog oss vexelvis i famn, och gaf Jemväl åt dig och Eosa dotters namn. LILA. Den Oförgätliga! Guds egen Moder Jag alltid föreställt mig henne lik. FLORINNA. Minns du, hur knappt hon, kunde trösta oss Engång, när vi begrafning lekt, och burit Cyprinos yngre bror i procession Till en fördjupning mellan stenar, der Med blad och mossa se'n han öfvertäcktes? Hur vi, när nu han der osynlig låg