98 FLORINNA. Han är bekant Som alla sköna konsters vän. ROSA. Men krigisk Han var att åse; nästan såg det ut, Som trodde han ej stort på freden; klädd Från topp till tå i blanka pansarplåtar, Förgyllda liksom hjelmen, från hvars kam Den blåa fjäderbusken hviftade, - Och skölden, fastän vårdslöst sankt, dock buren Af vänstra armen; mellan ädelstenar På bucklan flög en gullgrip upp åt solen. Lägg härtill nu ett ungt Sanct Georgs-anlet, Hans vackra, hvita häst, - alltsammans omhvärfd t Med sken af stjernor, lampor och marschaller: Så har man, i ett sammandrag, visst allt Hvad ljufligt pressa kan en flickas hjerta. FLORINNA. Det hörs på din beskrifning, goda Eosa! ROSA. Du småler? - Skrattar bäst, som skrattar sist! - Ser sig om. Men, i all verlden, nådigsta Prinsessa, Än oklädd? och vår bal begynner strax! FLORINNA med CM suck. Välan!