133 Han stode tunnklädd på en dimmig hed, Se'n han från midnatt sina timmar tillbragt Inom en trollköks-håla, sysselsatt, Bland ormar, grodor, kattor, flädermöss, Att oupphörligt stirra på blott fulhet Och oafbrutet höra på blott vanvett. SYSIS. Katt, Dotter lilla! tala Du dig varm; Din hy får redan färg igen. DROTTNINGEN. Tänk icke, Att dessa ormar, dessa djefvuls-larver, Att dessa trollska mumlingar och fukter Förfära mig! Tvärtom: blott vämjelse Jag känner vid slik lumpen pöbelskräck Och harm emot de Underjordiska, Som ej sig täckas låta frambesvärjas Förutan sådant vidrigt gyckleri. SYSIS. Slätt kunde din vältalighet bli lönt, Om föremålen brydde sig derom. De gagna dig ändå, du otacksamma! DROTTNINGEN. Men är det då för dessa varelser Så platt ogörligt, att oss råda, bistå, På annat villkor, än med skrik och låter