154 OINOPS. Ni hör: man liar fått nys om att ni är härinne, och ni måste ut till dem, på något vis; annars tränger hela hopen hitin och rifver ned taket öfver mitt hufvud. HOLOFERNES soin sett sig öfverallt omkring. Der i vrån står ett bås med förhängen, som förmodligen skall föreställa en sparrlakans-säng; hör på! när man kommer, säger du att jag är bortgången ... du brukar ju ha ett förslaget hufvud. Dän kryper upp i sängen, och drager igen sparrlakanen om sig. OINOPS gnuggande sig bakom öronen. Det var ock ett uppdrag. Om här bara funnes en bakdörr att skylla på! - Kratsch! ja, sade jag inte att så skulle gå? Folkhopen slår in dörren och intränger. EN HÖKARB. Der står den gamle köttkorfven ensam, midt på golfvet. FLERA. Men hvar är Eiddarn? OINOPS yäuder sig emot dem. Ädle Medborgare! När jag kom in i min stuga, hade den Oförliknelige redan begifvit sig bort. NÅGRA. Hvaba? - Har han gått osynlig genom nyckelhålet?