159 Blått är då Allfaders öga, Blå är ljusets egen boning. ROSA. Din färg förtjenar priset visst, Furstinna! Och af dess blommor här en vänlig krans Som segerlön jag lindar om din hjessa. Men, - hvad du än mot våra färgor säger, Ett lyckligt infall var det dock af våren, Att bära dem just alla tre tillsammans. FLORINNA. Naturens själ är menniskans i stort; Den helga Modrens stora hjerta känner Hvart pulsslag af de myriader små, Som i en ständig kretsgång af minuter Gemensamt vaggas vid gemensamt sköte, Hvartett med afmätt ögonblick for sig, En blink, att, lefvande atom, i den Upphvirfla, leka, sucka och försvinna. Hos älsklingsbarnen dock har hon förlängt Den knappa solskensblinken med, att dem Förtro en del af sina hemligheter; Uråldrig är hon, kan förtälja mycket! Nu, när en dödlig lyssnar till sitt inre, I trenne andetoner dröja der Grundorden evigt qvar af hvad hon sagt: Hopp, Kärlek, Trohet - underbara ljud Ej någonsin förklarade, och dock Af ingen, som dem hört, än missförstådda!