168 FLORINNA. eftersinnande. Om rätt jag gör, att gå? - Dock, utan omsvep: På honom tror jag, som på dig . . . Jag kommer! RÖSTERNA. Yäl den, som än kan tro! Väl den, som än kan bo I himmelsk visshets frid! Mot honom ingen makt Har afgrunds list och grop; Han fick till evig vakt Sitt sanna hjertas rop. DEOLÄTUS. Vi skiljas nu. Var stark! ty grymma öden An lura i ett mörker, ur hvars bakhåll De ännu kunna dig med jernklor gripa. O, vore smärtans mått nu dermed tömdt, Att din Amundus än på jorden andas! Men, liksom solens glans en enda är, Och Gud, och tron, och kärleken, och dygden De evigt samma äro och förblifva: Så skiftar Mörkrets hemska irrverld sig I millioner nya missgestalter, Och afgrunden på skuggor Öfverflödar. Dock minns: de alla äro endast skuggor; De fly för viljans strålomgifna kraft. FLORINNA med sväfvande röst. Er, Deolätus! skänkte denna kraft