174 Mot den milda Lunas vemodsblick! Mig behagar nästan högre dock Jordens söl, den glada drottningsblomman, Som af systerns ståt på dagens himmel Öfverglänsas kan, men ej fördunklas. Underbara fågeltoner ljuda på afstånd, och under det följande, med korta afbrott, allt närmare och starkare. FLORINNA. Ar då ej Rosen, der Skönheten brinner, Vuxen på Känslans nattliga grund? - Vet du, hvi himlarosen försvinner Hvarje qväll vid cypressernas rund? Sänkt i det åldriga dunklet tillbaka, Läskar hon sig hos det fostrande haf, Medan de kretsande stjernor vaka Öfver kärlekens heliga graf. Jorden, i glindrande nätet fången, Kan ej sin blåa brudgumme fly; Ljuft han nalkas, på vinden och sången, Dröjer, tills morgontimmarna gry. ROSA. Hör du näktergaln i myrtenhäcken? FLORINNA. Ja, han kommer ifrån klangens rike, I den lätta diktens fjäderdrägt, Söker bland de dödlige sin like Och en tärna af sin gudaslägt. Lyssna, hur han vet försköna smärtan!