220 hans blod flyter på stället. Cyprino sliter den öfverlemnade, honom före-stafvade eden i stycken, och svarar, att ej så mycket besvär behöfs, för att förmå honom till att lemna ett land, hvilket sedan Amundi och Florinnas försvinnande varit honom alltid odrägligt, och hvilket hennes styrelse fullbordat att göra fullkomligt afskyvärdt; han ber de med honom ankomne baronerne, hvilka redan mumla och draga sina värjor till hans försvar, att de skola förhålla sig stilla, han vill ej att för hans skull borgerligt blod skall flyta; lycklig i besittningen af _en älskvärd maka, skall han på främmande kust i lugn afvakta gryningen af en bättre framtid för hans fädernesland, hvilken han anar ej vara långt aflägsen; ber mellertid Drottningens hjeltar ej bemöda sig att mäta krafter med honom, emedan han ej förgäfves gått en tid i Amundi skola o. s. v. Går; baronerne och de öfrige närvarande skingra sig äfven. Endast Konungen, Drottningen och Konungens Lifmedikus stanna; på en vink af Drottningen tager den genare afträde. Konungen vill gå med, och säger att han är som bäst inbegripen i en metafysisk undersökning*) med sin läkare; men Drottningen nödgar honom stanna. Hon frågar honom nu, hvad de af pågen inburna Regalierna ville betyda. Konungen undviker henne, under det han anger ett (komiskt) skäl för hvardera - Kronan? - Spiran? - Manteln? - så, att ehuru hon följer efter honom, står han vid hvarje svar på en motsatt sida af rummet emot den der hon befinner sig, och så långt ifrån henne som möjligt. Drottningen: «Min Herr Gemål!» hon håller nu en stark slut-förmaning till honom, samt hotar med att afsätta honom och inspärra honom i ett aflägset skogs-kastell, om han flera gånger så felade i den aktning och förtroende han vore henne skyldig. Går. Konungen ropar in sin Lifmedikus igen och frågar honom, om det icke kan vara tänkbart, att hans gemål i sjelfva verket icke existerar? Hans Lifmedikus förundrar sig. Konungen säger sig mena, att liksom Drottningen förklarade berättelsen om Florinnas fångenskap och Amundi förvandling till en blå fågel för en amm-saga, så kunde det ju vara möjligt att hon sjelf vore blott en tankbild, ett optiskt spectrum, ja, att de allesamman blott inbillade sig vara till, men i sjelfva verket blott figurerade såsom personer i en saga. Lifmedikus protesterar på det högsta att åtminstone han för sin del är till, samt söker öfvertyga Konungen jemväl om sin egen och de andra personernas existens - under det han för sig sjelf förskräcks öfver Konungens nyligen yppade och nu dagligen tilltagande böjelse för idealism, hvilket han anser för etfc säkert dödstecken. Konungen säger, att det dock vore skönt, om han vaknade en morgon och funne sin Gemål hafva varit blott en dröm; hvaremot han önskade, *) Hvarom? Konungen svarar: Om skillnaden mellan Potentia och i et n s. Drottningen säger, att det är en onödig undersökning för honom, som är sä fullkomligt utan beggedera.