af frön, som han ej alltid har så lätt att hitta. I Danmark skall han med förkärlek kalasa på bokollon, till följd hyaraf man där kallar honom bogfink (bokfink). Här i Sverige har fågeln — utom det officiella — olika namn, t. ex.: hamptätting, hampspink (Småland), kvint (Västmanland), och tvint (Norrbotten) o. s. v. I oktober beger sig bofinken åstad på flyttning söder ut. Många faror möta honom på vägen, roffåglar, snaror och slagnät. Italienarna äro ena grymma småfågelsmördare. De, som flyga bort om hösten, komma därför icke alla åter om vårens tid. En stor del blir borta för alltid. Kanske tillhör det naturens regleringstaktik. *

Gråsparfven.

(Fig 28; tafla V.) Ute i krusbärsbuskarna bakom husväggen höres ett kvittrande, gnisslande, sorlande, susande och frasande larm, som är omöjligt att bokstafvera men som vi alla väl känna till. Det är, som vore det sammansatt af snösmältning, sommarvind, solsken, bäckrassel, sommarregn på törnrosblad och ljudet af små skakande vingar. Det är icke egentligen vackert, och någon melodi innehåller det icke, men då det börjar, klarnar den mulnaste blick och slätas den mest rynkade panna, ty i denna underliga kör ligger det första budskapet om att våren är i annalkande. Februarisolen har fått hål på drifvorna därute, det kännes ljumt mot väggen, och i luften dallra fina eterångor, som på en gång lifva och blända. Gårdens hela sparfkoloni har tagit detta som en lystringssignal, och alla, unga och gamla, ha samlats i den stora krusbärsbusken under sötapeln för att hålla familjeråd. De äro släkt, hela bunten: — far- och morföräldrar, pappor och mammor, svågrar och svägerskor, syskon hel- och half-, kusiner, tremänningar, bryllingar, sysslingar och gud vet allt hvad. Och