Ja, fråga kan man alltid, men svaret — hvem ger det? På vår halfö finnes strandsvalan allestädes, där hon har tillfälle att reda sitt bo på önskadt sätt. Hon tycker lika mycket om slätten som höjderna. I Danmark är hon allmän och jämväl i Finland, där man finner henne så högt som på Kola-halfön samt vid Muonio och Ponoi. — På Gottland lär hon ej finnas. En ideellt lämplig plats för strandsvalans kolonisering är en strandsluttning eller älfbank af hårdt packad sand, som låter urhålka sig utan att rasa. Dylika ställen äro lyckligtvis icke så sällsynta i vårt land, men de äro alla för längesedan upptäckta. Det finnes emellertid alltid nygifta par, som skola sätta bo, och några dussin hål mer eller mindre i sandbacken betyder ingenting. Sådant ökar tvärtom trefnaden. Ty de små vingade varelserna tyckas vara ovanligt sällskapliga och ha otroligt mycket att säga hvarandra. Det är ett kvittrande, ett småhvisslande och ett sittrande dagen lång. Ungfolket skall alltså bygga, eftersom inga bon finnas att taga i arf. Då fladdra de en stund utmed sandväggen för att hålla syn. Kanske begära de också råd af pappa och mamma. Snart är också en lämplig plats funnen. Maken slår sig fast i sanden med sina böjliga och med skarpa klor försedda fötter samt börjar med sin lilla koniska näbb att bearbeta sanden, som fritt får falla till marken. Att börja med går det fort nog, och snart har hålet blifvit så djupt, att den lille tunnelgräfvarens halfva kropp försvinner i detsamma, men sedan går det långsammare. Emellertid måste han mycket, mycket längre in. Äro de lokale forhold särdeles lämpliga, arbeta sig fåglarna in en eller två meter, innan de sluta, och så hålka de innerst inne ut en liten grotta, i hvars botten de ordna ett enkelt rede af några strån och några fjädrar. Det är allt ihop. Men det där var nu ideallokalen — aristokratiens samhälle, kanhända! Sådana där sandbankar stå olyckligtvis icke alla till buds, men bo måste man ju någonstädes, och nöden har ingen