herkulesarbete. De gripa sig an utan pip och gnäll och gå briljant i land med saken. Det är storartadt af sådant småfolk. Den föda, som stjärtmesen fått sig anvisad, består af puppor och insekter, som han med otrolig ifver söker på trädens kvistar och grenar. Om somrarna är det hufvudsakligen löfskogen, som vittjas; men vintertid tyckas barrträden inneha de rikligaste förråden. Med febril fart flyger han då från träd till träd, från gren till gren, hoppar än ofvanpå och klänger sig än fast undertill, gnoende som den värste revisor. Härunder smörjer han betydligt ner sig bland de kådiga barren, så att fjädrarna kring näbben skina gulaktigt feta. Under hösten och vintern företaga stjärtmesarna i stora flockar vidsträckta resor, och det är egentligen då man kan få se dem. Det är i så fall skäl i att ej försumma tillfället att studera de små älskliga varelserna. *

Blåmesen.

(Fig. 9; tafla II.) De välvilliga människovarelser, hvilka under den kalla årstiden anordna fågelrestauranger utanför sina fönster, kunna af dessa ha mycket nöje. Hvardagsgäster vid deras städse dukade bord äro gråsparfvar, talgoxar och gulspinkar, mellan hvilka rivalitet alltid råder. Stundom komma domherrar samt någon försenad eller efterblifven bofink, vidare en och annan strykfågel, som lyser och försvinner. Ibland uppenbarar sig ock som stamkunder för längre eller kortare tid ett par mycket eleganta små turister, hvilka låta sig anrättningarna väl smaka och hvilka måhända restauratören nu ser för första gången. Till gestalten påminna de afgjordt om talgoxarna, ehuru de äro något mindre. Att de båda äro släkt, ser man emellertid. Klädebonadens arrangemang har ock stora likheter, men färgerna äro