blott äro en obetydlighet mindre än starägg. Det säges, att båda makarna hjälpas åt med rufningen. Det bör vara en mycket fridsäll och lugn tillvaro, dessa makar föra och njuta af däruppe i höga nordens dystra barrskogar, som dock sommartiden badas i ett nästan ständigt solljus. Människor se de sällan eller aldrig, och därför bli de så naturliga, så godtrogna och så orädda. Turister ha berättat oss, att tallbitarna äro så omedvetna om allt ondt, falskt och fiendtligt, att man nästan kan taga dem med händerna. Därom kunna vi sörlänningar för resten själfva öfvertyga oss. Ty det händer ofta nog, att de hembygdskära och lokalpatriotiska tallbitarna ge sig ut på resor, hvilka då sträckas så långt ned som till Danmark och Nordtyskland, där de alltid väcka uppseende genom sin lysande fjäderskrud och sitt förtroendefulla uppförande. Hos oss i mellersta och södra Sverige äro de icke så alldeles sällsynta, då högvintern pressar ned temperaturen och med sin hvita mantel inhöljer fält och skogar, dalar och berg. Då uppenbarar sig plötsligt ett större eller mindre sällskap af dessa lysande främlingar och slå sig ned i oxlar eller rönnar, hvilkas bärskördar ännu icke plundrats af deras grannar och vänner från höga norden, sidensvansarna, eller af hembygdsfolk — trastar med vederlikar. Då njuter tallbiten sitt sorgfria väsen och spisar, hvad som för honom är sydfrukter med strykande aptit. I vanliga fall blir han genast observerad och ganska närgånget tagen i skärskådande. Men — som vi förut sagt — han saknar världsvana och förstår ej att vara rädd. Man kan helt lugnt närma sig, sticka upp ett limspö och fånga honom. För bössbärande och skottplottrande pojkar är han ett lätt byte — ack, till hvarken nytta eller nöje. Då fåglarne befinna sig vid lif och hälsa och röra sig bekymmerfria och trygga bland bländhvit snö och tunga bärklasar, äro de härliga att skåda. Ligga de där döda och orörliga — ja då äro de blott en oredig kladd af granna fjädrar och ha hvarken rörelsens eller formernas frihet och behag.