ligga där som en lekboll för de kanske redan mätta ungarnas grymma lekar timmar eller dagar. * På svenska har denna fågel, utom sitt riktiga namn, endast två lokalbenämningar. Han kallas arn på Gottland och haf-er i Hälsingland. På norska heter han söörn, på danska, bland annat, hvidhalet havörn, gaaseörn, fiskeörn. Finska namn äro merikotka, merikokko och kalakotka, finska koaskim. *

Fiskgjusen.

(Fig 36; tafla VI.) Man kan resa jorden rundt, och hvart man kommer — med undantag af Australien, Syd-Amerikas södra del och Söderhafvets övärld — skall man före sig finna fiskgjusen, Pandion Haliaëtus. I världens nordliga trakter, sålunda äfven hos oss, är han emellertid flyttfågel och drar sig under vintrarna mot söder, där temperaturen är blidare och sjöarna följaktligen året om gå med fria vågor mellan fria stränder. Ty fågeln är, som namnet antyder, fiskare till yrket. Eljest är han en äkta roffagel, släkt med örnar, glador och falkar, och alls icke en sådan där amfibieartad gynnare, som har simhud mellan tårna, eller en, som går och klifver i vattnet på långa styltben. I vårt land förekommer fiskgjusen ganska allmänt, från och med Skåne till långt upp i Lappland. Hans egentliga stamhåll äro skogar med höga träd, belägna utmed stora sjöar, eller ock efter hafs-kusterna, företrädesvis där skogar finnas. Utmed Östersjökusten förekommer han sålunda något hvarstädes, så ock vid Jämtlands och Lapplands fjällsjöar. Däremot är han sällsynt i Bohuslän. I de öfriga skandinaviska länderna är han mer eller mindre ymnig. Han går långt upp på fjällen — egendomligt nog ofvan trädgränsen — men ett villkor är, att vatten alltid skall finnas i närheten.