passade då på att taga några språng fram emot trädet, där fågeln satt, under det sisningen pågick, men stod dessemellan absolut orörlig. På så sätt kom han omsider i håll och kunde lätt nedskjuta den i kärleksyra försatte spelmannen. Under sin vårliga älskogsperiod är tjädern mycket argsint och mellan olika individer utkämpas då heta strider, hvilka ofta sluta med bådas undergång. Slutscenen af en dylik tvekamp fingo ett par kolare i norra Östergötlands skogstrakter för ej så länge sedan bevittna. De hörde bland träden ett ljud af oregelbundna vingslag och varseblefvo — då de skyndade i riktning emot detta ljud — två unga tjädertuppar, som styrde kosan emot en i närheten af deras mila växande gran, den ene tydligen i egenskap af förföljd, den andre som förföljare. De fingo emellertid icke fotfäste i granen utan båda ramlade från gren till gren och hamnade snart på marken. Då skogsarbetarna kommo fram, funno de den ena tjädern ligga liflös, och hos den andre förmärktes endast några svaga ryckningar, hvilka emellertid så godt som genast upphörde. Båda tupparna befunnos vid närmare skärskådande vara skalperade å hals och hufvud samt buro för öfrigt tydliga och svåra märken å öfriga kroppsdelar, tydligt utvisande, att en häftig tvekamp nyligen rasat dem emellan, resulterande uti att den svagare parten slutligen måste gifva sig på flykten, förföljd af den starkare. Bådas krafter hade emellertid under striden blifvit uttömda, och endast med anlitande af det yttersta i den vägen hade de förmått förflytta sig till den plats, där de dödströtta segnade ned. En förtviflad kärleksstrid hade tydligen föregått detta tragiska slut. Och helt visst äro dylika bältespännarebragder icke ovanliga i de stora, tysta skogarna, fastän de nästan alltid äga rum utan vittnen. Honan lägger sittrede på marken och i det åtta à nio gulaktiga, med små täta, bruna fläckar öfversållade ägg, som äro omkring 60 mm. långa och i tvärmått hålla vid pass 42 mm. Under rufningen är honan mycket kinkig och öfvergifver gärna äggen, om