Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sednare afdelningen - 12. Sorgen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
SORGEN.
norlunda: den driftige Ragnar fann bättre uträkning vid att sjelf
hemföra bidragen till den lilla handeln, och dermed hade han fortfarit år från år.
Men — säger ordspråket — krukan går så länge till vattnet, att
hon en gång måste gå sönder...........Och det gjorde hon verkligen.
Likväl hade tullbevakningen minsta delen i denna olycka .. ja, förmodligen
skulle ingen medlem af detta slags polis någonsin hafva drömt om ett
besök i den lilla strand-dalen, derest icke en bestämd påpekning, att
icke säga hotelse om angifning, föranl edt ett sådant.
Tyvärr visade sig nu att tullkammarens helgdgifvande stämpel
saknades på både garn-bundtarna, duk-packan och allt det öfriga, af
hvilken anledning de arma sågo sig icke blott beröfvade sina varor, utan
äfven hotade med böter, som öfverstego deras krafter.
Vid allt detta var dock förfärligast att den lilla familjens unge,
starke beskyddare — han, som snart skulle hafva redt allt — i samma
dagar afseglat till Brasilien.
Magda och Nanny greto, endast då de voro ensamma eller i
sällskap med hvarandra: för gubben dolde de sina suckar, ty hans lif skulle
ej förtyngas. Ack, det var tungt nog ändå! Det lilla välstånd, som
man påräknat, var ju nu för lång tid förloradt.
Gamle Lönner såg sina döttrars hemliga smälta och sade för sig
sjelf: ”Stackars barn, j anen ej det värsta!” Men han, som tänkte på
att den obetydliga handeln gick i hans namn, han anade det.
”Vi ha haft så mycken lycka, lugn och trefnad alltsedan Ragnars
giftermål, att vi väl få finna oss, mina barn, om det någon dag bär
emot — mennlskan är icke skapad för en ständig medgång.”
Så uppmuntrade han dem. Men de smålogo sorgset och fördubblade
sina arbetskrafter: det var så mycket man nu måste ersätta, så
mycket man borde företaga, för att lindra bekymren.
Bland alla var likväl Calle den outtröttligaste.
Han, som med så stor tjenstaktighet låtit grannarne förfoga öfver
sig, han, som gått hand ur hand, hade numera knappt tid att sticka foten
utom dalens område. Han var allting och gjorde allting, så att man
icke . mer behöfde gifva penningar eller föda för något slags dagsverke
vid det lilla gårdsbruket, och detta i trots deraf att han en tid bortåt
känt sig ganska kraslig till helsan, den han föga vårdade sig om, utan
gick våt eller torr, hur det föll sig. Men allt ondt glömdes vid ett
vänligt ögonkast, en förtrolig nick af Magda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
