Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sednare afdelningen - 15. Vakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAKTEN.
95
”Och för att meddela mig detta — som visst sker i god afsigt
— hoppar patron in genom fönstret?”
”På samvete, om det är min skull! Jag klappade flere gånger på,
och heldre än att resa hem utan att ha meddelat en nyhet, den jag
hoppades skulle ge fru Lönner en bättre sömn, fattade jag, eftersom
frun ändå var uppe, det enda parti som stod öppet.”
”Nå, icke tar jag heller någon skada af herr patrons
vänskaps-besök, men som det just icke hör till en god ordning att komma den
vägen, får jag be patron ha besvär att stiga tillbaka! Sedan kunna vi
språkas vid.”
”Grymma Magda!” ... Patronen vågade räcka ut sin hand.
Men Magda stötte den helt omildt undan.
”Se så, inga krokvägar... och låt bli att säga Magda — jag
kallas vid min mans namn, som jag icke skäms för!”
Gottlieb hade all möjlig möda att afhålla sig från skratt, då han
såg sin hjertnupne farbror, oupphörligt tillbakamotad af den unga
qvin-nan, på ett något generadt sätt komma åter ut genom fönstret, och han
var nära att springa fram och emottaga honom i sina armar, då Magdas
röst hejdade honom.
”Så här går det an att tala ett ord... Herr patron gjorde sig väl
icke illa, hoppas jag?”
”Ah, det är detsamma — ett så hårdt hjerta som fru Lönners
rö-res hvarken af mitt lidande eller min uppoffring.”
”Jag skali säga herr patron en sak: det är förspilld möda att
tänka på mig. Jag kan väl ha en smula medlidsamhet med en menuiskas
dårskap, om det icke är ondt menadt, men...”
”Menar då jag ondt — sätt mig på prof!”
”Det går jag in på! Vill patron i all hederlighet lösa ut far,
så flnner jag mig i att ha patron att tacka för en så stor tjenst.”
”Och intet annat tecken till tacksamhet?”
”Icke ett fjerdedels tecken mer!”
”Räck mig åtminstone handen att aftorka de tårar, som bränna
mina ögon... Jag är en svag, en eländig stackare — jag vet det —
som kan gråta, då jag hånas. Men lika godt.. gif mig handen blott
ett par minuter!”
”Omöjligt!”
”Ett flnger då, ett enda flnger!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
