Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sednare afdelningen - 17. Ragnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17.
Ragnar.
Hösten var kommen.
I dalen lågo hela högar af gulnade löf. Fåglarne hade tystnat,
gräset vissnat och regn och storm uppgrumlat källan.
Men fastän allt i naturen bådade förödelse och förvandling, sågs
likväl glädjen gästa derinne vid härden, ty den unge husfadern hade nyss
anländt, och midt i kretsen af de sina, med armen omkring sin unga
hustru, afhörde han berättelsen om de både smärtsamma och glada
tilldragelser, som egt rum.
Så snart gubben slutat — det var han som förtäljde — gick
Ragnar fram och tryckte häftigt den gamle fadern 1 sin famn.
”Hvilket odjur har tillställt detta?” sade han. ”Jag anar något
jag... Föra bort i fängelse en så gammal man — och jag var icke
hemma, jag kunde icke försvara er, stackars qvinnor, då ni måste se en
sådan syn!” Och medan han talade, svällde ådrorna högt i det manliga
ansigtet.
En låg hostning från en annan sida af rummet kom Ragnars blick
att flyga dit.
”Jag förstår dig, min Calle: du hade velat göra mycket... och du
har så gjort. Jag hade orätt — förlåt mig det, Calle — i att säga det
qvinnorna voro ensamma.”
Härvid gick den långe kraftfulle Ragnar, hvars väderbitna kind
blossade af en stark rörelse, bort till den del af rummet, hvarifrån
hostnin-gen hörts, och räckte handen till Calle, som, gulnad likt löfven derute,
låg hopkrupen på soffan och blickade på dem, som voro friska och glada.
Stackars Calle — dag från dag vissnade han allt mera bort, och
allt fastare blef hans tro på röstens spådom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
