Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sednare afdelningen - 20. Syskonen. Slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
SYSKONEN. SLUTET.
Magda knäppte tyst ihop sina händer. Hennes tacksamhetssuck
var brinnande — en sådan höjd af lycka var nästan för stor.
Ragnar tog henne stilla i famn.
”Jag ville icke säga något i går, ty jag tyckte att det skulle bli
så högtidligt att få nämna det här, der vi äro nära Calle, han, som
alltid satte din fröjd öfver sin egen.”
”Tack, tack för det!” sade Magda, torkande glädjetårarne från sina
ögon. ”Nå, nu vet jag,” tilläde hon, ”hvarför jag i år hittat så många
lycko-blad .... Herre gud, Ragnar, betänk: fru till en kapten — och lika
kär håller du mig alltid?”
”Nu och evigt, min Magda . . . Och hatt skall du ha, så fin som
någon . . och kasimirs-shal . . och svart levantins-klädning — det vill
jag Jofva!”
”Låt oss i himlens namn vända hem, så att jag får lätta mig för
far och Nanny!”
Ocli fars och Nannys lycka var i proportion efter Magdas egen.
Några da^ar efter det denna utomordentliga glädjepost blifvit
kungjord inom familjen, sutto Magda och far ensamma i salen och
uppgjorde sina framtidsplaner.
”Så skiftar Herren glädjen och sorgen!” sade slutligen den gamle.
”1 höstas ett år se’n såg det annorlunda ut för oss.”
”Har jag då glömt det — nej, om jag lefde i hundra år, kunde
jag icke glömma den dagen, då far lemnade oss, och lika litet
den dagen, då den hederlige herr Gottlieb förde far tillbaka.. I år
skickar Ragnar honom resten af pengarna.”
”Pengarna kunna vi väl betala, men aldrig hans vänlighet och
kärlek .. . . Han kom icke mer till Almvik sedan, och så godt var det,
ty det var icke utan att han hade ett godt öga till Nanny, och som
hon ändå ...”
Gubben hann icke tala ut, innan ett bekant ljud hördes utifrån
backen: det var ljudet af ett smällande löf, hvari någon blåste.
”Nej, hvad nu?” ropade Magda, i det hon sprang till fönstret och
derifrån hufvudstupa till dörren, den hon slog upp på vid gafvel. ”Nå,
det är visst, att när en talar om ... ”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
