Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maria, Henriette och Lovisa återkommo från
dc-ras promenad; de liade hört hundarné, och iifven
haft ett möte med jägarne. Kapten hade talt med
dem en stund. ”Vet du väl, Alice, sade Maria, att
han är föga artig emot dig, ehnru han visar mig så
mycken uppmärksamhet? Henriette frågade honom
hnru han fann dig: Så förändrad, att jag knapt
kände igen henne, svarade han.” Maria hade hvarken
grannlagenliet eller känsla, hon sade ut hvad som
kom för henne, och anade icke att hon sårade
både deras känsla och deras egenkärlek, som hon
tilltalade. Så förändrad att icke vara igenkänd af
honom, som så mycket hade älskat henne! Alice
kände i tysthet denna djupa förödmjukelse; det var
utan tvifvel ganska sant, och hon var skyldig det
åt rättvisan, och hon kunde icke säga detsamma om
Fredrik, som nu såg mycket bättre ut, än innan
deras förbindelse bröts; det hade öfverraskat henne.
Aren, som härjat hennes liilighet och ungdom, hade
åt Fredrik gifvit mer säkerhet, någon ting mer
be-stämdt och manligt, och hade icke förändradt något
af hans personliga företräden: det var samma eldiga
blick, samma elfenbenshvita tänder, samma friska
utseende. Hon hade återsett Fredrik IVcnttvurth,
och han hade icke återfunnit Alice Elliot; men det
var olyckligtvis ett motsatt förhållande med
känslorna, och det borde så vara. Så förändrad, alt han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
