Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ja, sade lian något betänkligt; men der slutar
likheten. Jag önskar af allt mitt hjerta att de
blif-va lyckliga, och jag stöder mig med nöje vid de
omständigheter, som kunna gifva anledning att hoppas
det; åtminstone hafva de ingendera mött någon
svårighet, någon bedröfvelse i afseende på deras
förening. Bentick är fri att besluta öfver sitt eget öde,
och Harvills äro honom alltför mycket tillgifne, för
att icke glädjas åt hans sällhet: Musgroves hafva
uppfört sig som man kan vänta af deras godhet; de
hafva ej lagt något hinder i vägen, ej något
dröjsmål; deras enda önskan är att befästa deras dotters
sällhet, och den mannens som hon gifver dem till
måg. Goda slägtingar, lugn och frid inom sig, se
der mycket som talar för denna förening, mera
kanske ......” Han hejdade sig: ett minne tycktes ha-
stigt framställa sig för honom och väcka hos honom
någon rörelse, hvilket färgade Alices kinder under det
han talade; efter en stunds tystnad fortfor han
sålunda: ”Jag tillstår att jag icke kan hindra mig ifrån
den fruktan, att det rådde emellan dem alltför
mycken olikhet, och det i ett ganska hufvudsakligt fall —
i deras förstånd. Jag anser Lovisa Musgrove för en
älskvärd och god varelse, som visst icke har brist på
förstånd, men Bentick är henne mycket öfverlägsen:
han har ett öfverträffande snille; han har många
kunskaper, och han förvärfvar dagligen nya genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
