Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gröna skytten nu sin häst från den person som hållit i honom
och kastade sig upp i sadeln, sedan han först förvissat sig om
att bukgjordarna voro riktigt tillspända. Han tecknade derpå
med handen åt de närstående att gifva rum, satte sporrarna i
sin häst, och i detsamma han i galopp passerade förbi stället
hvarifrån han skulle skjuta, släppte han tyglarna, vände sig på
sidan i sadeln, aflossade sitt gevär och fällde ned papegojan.
Lord Evandale efterföljde hans exempel, ehuru många af dem
som omgåfvo honom, sade att detta var en förändring af det
antagna bruket, som han ej var förbunden att följa. Men
antingen var hans skicklighet ej nog stor, eller hans häst ej så väl
inriden, — nog af djuret röck till i detsamma hans herre skjöt,
och kulan råkade ej papegojan. De som varit förvånade öfver den
göna skyttens skicklighet, blefvo nu lika intagna af hans
artighet. Han frånsade sig all förtjenst af det sista skottet och
föreslog sin motståndare att det ej skulle räknas som någon träff,
utan att de skulle förnya profvet till fots.
"Jag skulle helst göra det till häst. om jag hade en som
så väl lydde tygeln och vore så väl dresserad för denna öfning,
som er sannolikt är," sade den unga Lorden till sin medtäflare.
"Vill ni göra mig den äran att begagna honom vid nästa
försök, med vilkor att ni vill låna inig er i utbyte?" sade den
unga mannen.
Medveten af huru mycket detta skulle förminska värdet
af segern, blygdes Lord Evandale att emottaga denna artighet;
men ur stånd att motstå sin önskan att återvinna sitt anseende
såsom skytt, tillade han, "att ehuru han afstod från alla
anspråk på äran af dagen," — detta sades i en något spottsk
ton — "skulle han likväl, om segraren ej hade något deremot,
gerna vilja begagna sig af hans förbindliga anbud och byta häst
med honom, för att för nöjets skull försöka ett skott."
Under det han sade detta, blickade han dristigt åt Miss
Bellenden till, och sägnen påstår, att den unga skyttens blickar,
ehuru mera förtäckt, färdades i samma riktning. Den unga
Lordens sista försök var lika olyckligt som det föregående, och det
var med svårighet som han bibehöll den ton af spottsk
likgiltighet han hittills antagit. Men medveten af det åtlöje som
drabbar en förlorande parts förtrytelse, återlemnade han nu
hästen till sin motståndare och återfick sin egen, i det han på
samma gång tackade sin medtäflare, som, sade han, hade
återgifvit honom sin goda tanka om sin favorit-häst, hvilken han
hållit på att tillskrifva skulden för en underlägsenhet, som hvar
och en, lika väl som han sjelf, nu måste vara öfvertygad om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
