Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
honom om att han ej var alldeles utan penningar, så försäkrade
han honom, att han utan svårighet skulle få behöfligt understöd
af sin farbror.
"Godt," sade Bothwell, "i så fall måste de här gula
skälmarna tjena min börs till barlast litet längre. Jag har alltid
gjort mig till en regel att — så framt jag ej är
kommenderad på tjenstgöring — aldrig lemna ett värdshus, så länge min
börs är så tung att jag kan kasta den öfver skylt-stolpen; när
den är så lätt att vinden drifver den tillbaks, då är det tid
på att kasta sig i sadeln och hitta på något medel att fylla den
igen. — Men hvad är det för ett torn, som reser sig så högt
på strandhöjden der borta, midt ibland den omgifvande skogen?"
"Det är Tillietudlems Kastell," sade en af soldaterna. "Gamla
Lady Margretha Bellenden, som bor der, är ett af de mest
välsinnade fruntimmer i landet och en vän till allt hvad soldat
heter. När jag blef sårad af en bland de fördömda
whig-hun-darna, som skjöto på mig bakom en häck, låg jag en hel
månad der, och vill gerna gå in på att få ett så’nt sår till, för
att få komma i så godt qvarter igen."
"Om så är," sade Bothwell, "skall jag göra min
uppvaktning hos henne i förbi-farten och be henne om någon
förfriskning för manskap och hästar: jag är redan lika törstig,
som om jag ej druckit något på Milnwood. Men det är en god
sak nu för tiden," fortfor han, vänd till Henrik, "att en
Kungens soldat inte kan fara förbi ett hus utan att få förfriskning.
I sådana hus som Tillie — hvad fan hette det nu igen, bli’r
man betjent af kärlek; hos de erkända svärmarne ta’r man för
sig med våld; och bland de moderata Presbyterianerna och andra
misstänkta personer, bli’r man trakterad af fruktan, så att ens
törst alltid på ett eller annat sätt bli’r släckt."
"Ni ärnar således verkligen fara upp till slottet der borta
i detta ärende?" sade Henrik oroligt.
"Ja visst gör jag det," svarade Bothwell. "Hur’ skulle jag
väl kunna ge mina förmän en fördelaktig rapport om den värda
damens renläriga grundsatser, om jag ej smakat på hennes sekt;
ty sekt ta’r hon fram — det ta’r jag för gifvet; det är gamla
förnäma enkefruars favorit-tröst, liksom svag klaret är herrar
landt-junkares älsklings-dryck."
"Om ni verkligen är besluten att fara dit," sade Henrik,
"så nämn för Guds skull inte mitt namn, eller visa mig för en
familj, med hvilken jag är bekant. Låt mig för tillfället bli’
insvept i en af edra ryttar-kappor, och omnämn mig endast i
allmänhet som en fånge under er vård."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
