Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 7
hans säkra förvarande, äfvensom för den lindring, som bereddes
honom genom hans befrielse från bojorna. Han kände i sitt
hjerta denna tomhet och ödslighet, som vanligen följer på
lidelsernas orkaner, och ej längre upprätthållen af den stolthet
och det medvetande af sin saks rättvisa, som förestafvat hans
svar till Claverhouse, öfverför hans öga med djup nedslagenhet
de skogs-öppningar, hvarigenom han färdades, och hvilkas hvarje
krökning hade något som påminnte honom om förgången
sällhet och besviket hopp. Den höjd, uppför hvilken deras väg nu
gick, var densamma, hvarifrån han först och sist brukade se den
gamla borgen när han närmade sig eller aflägsnade sig från
den, och det är obehöfligt att tillägga, att der plägade han
stanna och med en älskares förtjusning betrakta de torn, hvilka
på afstånd reste sig ur den högstammiga skogen och utvisade
dens boning, som han antingen snart hoppades få råka eller också
nyss skiljts vid. Instinktlikt vände han om hufvudet för att
kasta en afskedsblick på en trakt, som fordom varit honom så
dyrbar, och lika instinktlikt höjde sig en djup suck ur hans bröst,
hvilken besvarades af ett högljudt stönande från hans
olyckskamrat, som, kanske upptagen af snarlika betraktelser, låtit sina
blickar taga samma riktning. Detta tecken till sympati från hans
medfånges sida yttrades i en snarare plump än känslig ton, men det
var likväl ett betryckt sinnes uttryck, och stod så till vida i
öfverensstämmelse med Mortons suck. Då de vände om sina hufvuden,
möttes deras blickar, och Morton igenkände Cuddie Headriggs
enfaldiga ansigte, hvars bedröfliga uttryck antydde sorg öfver
hans eget öde, blandad med deltagande för hans följeslagares
belägenhet.
"Herre, min Skapare!" började för detta plog-karlen på
Tillietudlem, "det ä’ likväl bra besynnerligt, att anständigt folk
ska1 föras kring landet på det här viset, liksom man vore ett
un der-djur."
"Det gör mig ondt att se er här, Cuddie," sade Morton,
som äfven i sin egen olycka ej förlorade känslan för andras.
"Ja, sä gör det mig med, Mr Henry," svarade Cuddie,
"både om mig sjelf och er; men det må göra oss aldrig så ondt,
så kan jag inte inse, att vi ä’ stort hulpna med det. Hvad
mig beträffar," fortfor den fångne jordbrukaren, i det han
lättade sitt hjerta genom talande, ehuru han visste att det
bå-tade till föga — "hvad mig beträffar, så vet. jag då för visst,
att jag ej har någon rätt att vara här, ty jag ha’ aldrig gjort
eller sagt ett ord emot hvarken Kung eller kyrkoherde; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
