Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•256
lika mycket till följe af sin ovilja emot de deri invecklade
personerna, som emot deras grundsatser."
"Förlåt mig," svarade Edith, "jag har öppet yttrat min
tanka om insurgenternas grundsatser; om deras personer känner
jag ingenting, utom i ett enda enstaka fall."
"Och detta fall har inverkat på ert omdöme om hela
massan?" sade ryttaren.
"Långt derifrån," sade Edith. "Han är — åtminstone
har jag en gång tänkt mig honom såsom en, med hvilken få
kunde ställas i jemförelse — han är, eller tycktes vara, en man
med tidigt utvecklade talanger, utmärkt redlighet, rena seder
och varm känsla. Kan jag väl gilla ett uppror, som gjort en
sådan man, hvilken var danad till en prydnad, en upplysare och
försvarare af sitt fädernesland, till en kamrat med dystra,
okunniga svärmare, eller stortaliga skrymtare — en anförare för råa
bönder — en vapenbroder åt banditer och stråtröfvare? —
Skulle ni råka en sådan person i ert läger, så säg honom, att
Edith Bellenden gråtit mer öfver hans fallna karakter,
förstörda utsigter och vanärade namn, än öfver de olyckor som
drabbat hennes egen familj, ■— samt att hon bättre uthärdat den
hungersnöd, som härjat hennes kind och fördunklat hennes öga,
än den hjertslitande tankan på af och genom hvilken dessa
olyckor tillfogades oss."
I detsamma vände hon emot sin följeslagare ett ansigte,
hvars infallna kinder vittnade om verkligheten af hennes
lidanden, äfven då de för ögonblicket glödde af den liflighet
hvarmed hon talat. Ryttaren var ej känslolös för detta vädjande.
Han lyfte handen plötsligt till pannan, liksom om någon häftig
smärta genomilat hans hufvud, förde den hastigt öfver ansigtet,
och tryckte derpå den beskuggande hatten ännu djupare ned i
pannan. Åtbörden, och de känslor som framkallat den, undföllo
ej Edith, ej heller var det utan rörtdse hon varseblef dem.
"Och likväl," fortfor hon, "om den person om hvilken jag
talar, synes er för djupt rörd af—af—en ungdomsväns hårfla
tanka om honom, så säg honom, att uppriktig ånger är närmast
oskuld, — att ehuru fallen från en höjd, som ej lätt kan
återvinnas, och ett upphof till mycken ofärd, genom att andra
för-ledts af hans exempel, kan han likväl ännu till någon del
försona det onda han gjort."
"Och på hvad sätt?" frågade ryttaren med samma
dämpade och nästan qväfda röst.
"Genom att egna sina bemödanden till att återskänka fredens
välsignelser åt sina emot hvarandra väpnade landsmän, och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
