Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•356
sig, utgjorde hennes hjertas stolthet. Då Morton följde henne
in i rummet, fick han sig en tillrättavisning för det han
"inte torkade af sina stöflar," hvilket visade att Ailie ännu
bibehöll sina gamla, myndiga vanor. Då han inkom i rummet,
kunde han ej annat än ihågkomma de känslor af högtidlig
bäfvan, hvaraf han som pojke blifvit gripen vid de sällsynta
tillfällen han inläts i ett rum, som han då ej ansåg hafva sin like,
utom i en furstes slott. Man förstår likväl lätt, att de med
damast beklädda stolarna, med deras korta ebenholz-ben och
långa, upprättstående ryggar, förlorat mycket af sitt inflytande
öfver hans sinne; att de stora messings-lampetterna syntes vida
mindre lysande, att de gröna ylle-tapeterna ej tycktes vara
några mäster-stycken från Ärras’ väfstolar, samt. att rummet på
det hela taget förekom honom mörkt, dystert och ängsligt. Det
fanns likväl två föremål, "En härmad liknelse af tvenne bröder,"
hvilka, lika olika hvarandra, som de hvilka beskrifvas af
Hamlet, framkallade en mängd vexlande sinnesrörelser i hans själ.
Det ena var ett porträtt i kropps-storlek, föreställande hans
fader i full rustning, med ett ansigte som antydde hans
manliga och beslutsamma karakter; det andra visade hans farbror,
klädd i sammet och brokad, och med ett ansigts-uttryck, som om
han skämts för sin egen grannlåt, ehuru ban helt och hållet hade
målarens frikostighet att tacka för densamma.
"Det var ett narraktigt infall," sade Ailie, "att spöka ut
den hederliga gubben i alla de der kostsamma grannlåterna, som
ban aldrig bar i sitt lif, i stället för hans anspråkslösa
vadmalsrock och hans smalfållade halsduk."
Morton kunde ej afhålla sig ifrån att inom sig vara af
nästan samma tanka; ty allting som hade den ringaste likhet
med en herremans drägt, passade lika illa till hans slägtings
ogängliga figur, som ett öppet eller ädelt uttryck skulle anstått
hans låga, penning-snikna drag. Han gjorde sig nu lös ifrån
Ailie, för att besöka några af sina favorit-ställen i den
angränsande skogen, medan hon med egna händer gjorde ett tillägg
till den middag som höll på att tillredas, hvilken tilldragelse
endast var märkvärdig derför, att den kostade lifvet för en
höna, hvilken, utom en så vigtig händelse som Henrik Mortons
återkomst, säkert fått kackla i fred till sin sena ålderdom,
innan Ailie kunde gjort sig skyldig till ett sådant slöseri som att
döda och steka henne. Måltiden kryddades med prat om gamla
tider, och med de framtids-planer som Ailie uppgjorde, hvari
hon tilldelade sin unga husbonde alla den gamlas försiktiga
vanor, och utbredde sig öfver den skicklighet hvarmed hon skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
