Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XLI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8G2
"Ers Nåd gjorde klokare i att skicka någon och be* er
vän komma hit," svarade värden med sitt yrkes enträgenhet.
"Det går inte ann, säger jag er, värd," svarade Morton
otåligt; "jag måste direkte fara till den der qvinnan Maclure’9
hus, och ber att ni skaffar mig en vägvisare."
"Godt, sir, ni gör naturligtvis som ni behagar; men
anfäkta ni behöfver någon vägvisare, om ni följer strömmen för en
två mil eller så bortåt, som om ni ämnade er till
Milnwood-house, och se’n viker af p?i den första dåliga väg som går åt
bergstrakten till — ni kan känna igen den på en afbruten ask,
som står vid sidan af en bäck-rännil, just der vägarna mötas,
och far se’n stigen rakt fram — ni kan inte ta1 miste om
Enkan Maclure’s krog, ty anfäkta det finns något annat hus eller
skjul på hela vägen, för sina dryga tio Skottska mil, och de ä1
värda tjugu Engelska. Det gör mig ondt att ers Nåd ska’ tänka
på att lemna mitt hus i afton; men min hustrus svägerska ä’
en beskedlig qvinna, och det som en vän förtjenar ä’ inte
förloradt."
Morton betalte följaktligen sin räkning och red sina
färde. I solnedgången befann han sig vid ask-trädet, der vägen
tog af inåt bergs-trakten.
"Här," sade han till sig sjelf, "började mina missöden;
ty det var just här, då Burley och jag höllo på att skiljas åt,
första aftonen vi nå’nsin råkades, som han blef uppskrämd af
underrättelsen att passen voro bevakade af soldater, som lurade på
honom. Under just denna ask satt den gamla qvinnan, som
varnade honom för faran. Huru besynnerligt att mitt hela öde
skulle blifvit oskiljaktigt sammanlänkadt med denne mans, och
det blott för att jag uppfyllde en vanlig mensklighets-pligt!
Gifve Gud, att det vore mig möjligt att återvinna mitt obemärkta
lugn och min sinnesfrid, på samma ställe der jag förlorade dem!"
Under dessa halft tänkta och halft uttalade betraktelser,
vände ban sin hästs hufvud uppåt stigen.
Skymningen sänkte sig omkring honom, under det han
färdades uppåt den smala dälden, som fordom varit skogbevuxen
men nu var beröfvad sina trän, utom på några enstaka ställen,
hvilka genom sin otillgänglighet trotsat menniskors och djurs
angrepp, der några få stammar ännu qvarstodo, lika de
förskingrade horderna i ett eröfradt land, hvilka blifvit drifna att taga sin
tillflykt till sina ofruktbara bergstrakter. Men härjade och
af-tynade, tycktes dessa snarare vara till än frodas, och tjenade
blott att antyda hvad trakten fordom varit. Strömmen dansade
likväl ned emellan dem i hela sin ursprungliga friskhet och hurtig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
