Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XLIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•390
sin sista räkenskap, befriades äfven den tappre och ädle Lörd
Evandale’s själ ur sin jordiska hydda. Morton hade, så fort
han märkte hans belägenhet, kastat sig af hästen för att gifva
sin döende vän allt det bistånd som stod i hans makt.
Evandale kände igen honom, ty han tryckte hans hand, och ur stånd
att tala, antydde han genom tecken sin önskan att blifva förd
till huset. Detta skedde med all möjlig varsamhet, och han var
snart omgifven af sina sörjande vänner. Ediths tysta smärta
var vida djupare än Lady Emilie*s högljudda klagan.
Omedveten till och med af Mortons närvaro, lutade hon sig öfver
den döende, och varseblef ej att ödet, som höll på att beröfva
henne en trogen älskare, återgifvit henne en annan, liksom från
grafven, förrän Lörd Evandale fattade deras händer i sina, och
efter att ömt hafva tryckt dem båda, lade dem tillsammans, i
det han upplyftade sitt ansigte, liksom för att nedkalla Himlens
välsignelse öfver dem, hvarpå han sjönk tillbaka och dog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
