Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En kritisk undersökning af de menskliga teorierna, såväl de vetenskapliga och romantiska, som de gamla och nya, angående stjernornas invånare - 2. Vesterlandets forntid - Plutarkos. Om bilden man ser i månen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta är den fördelaktiga åsigt Plutarkos förutsätter
hos månens invånare rörande oss. Han Öfvergår sedan
till en annan teori, sorn tyckes härleda sig från våra
nordiska förfäder.
Vi kunna icke underlåta att, innan vi sluta, anföra
de åsigter han anför om själarnas förflyttning från
jorden till månen, åsigter hvilka, enligt författarens
utsago, haft sin upprinnelse på en ö vesterut på andra
sidan Storbritannien, ej långt aflägsen från polen och
styrd af Saturnus i egen hög person, efter dennes
ut-drifvande från Olympen. Man finner af denna
berättelse, att de gamle hos menniskan särskilde kroppen,
själen och intelligensen; denna sistnämnda egenskap
stod lika högt öfver själen, som denna öfver kroppen.
»Denna själens förening med förståndet bildar
förnuftet; hans förening med kroppen föder passionen; den
senare framkallar njutning och smärta, den förra dygd
och last. Af dessa menniskans trenne beståndsdelar
härstammar kroppen från jorden, själen från månen
och intelligensen från solen; förnuftet är själens ljus,
liksom solen är månens. Vi dö tvänne gånger: första
gången på jorden, Ceres’ område; andra gången på
månen, Proserpinas område. Själarna sväfva emellan
jorden och månen en tid, dragas sedan mot sitt
fädernesland såsom efter en lång landsflykt, och der undergå
de den andra döden, hvarigenom de öfvergå i den
eviga intelligensen. De goda vistas på den del af
månen som är vänd mot himlahvalfvet, och som
kallas Elysium; de onda vistas på den mot jorden vända
sidan, hvilken kallas Proserpinas fält.»
Vi hafva anfört detta sista utdrag för att undvika
en lucka i berättelsen. De förestående sidorna lemna
en tillfyllestgörande idé om de gamles föreställningar,
till hvilkas representant Plutarkos gjort sig; de hafva
sin upprinnelse i inbillningskraften hos en första
tidsålder, som ännu ej förmår urskilja det möjligas gran-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
