Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En kritisk undersökning af de menskliga teorierna, såväl de vetenskapliga och romantiska, som de gamla och nya, angående stjernornas invånare - 11. Fantasiens verldar träda hvarandra tätt i spåren; verklighetens verldar blifva sällsyntare (1750—1800) - Mylord Cetons resor på de sju planeterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställning af dessa romaner; men blomman är för vacker
för att helt och hållet utgallras.
Inom detta Cupidos välde är det qvinnorna som
styra staten. Och hvilka qvinnor sedan! Den gamla
mytologiens underbaraste skönheter gifva oss endast
ett svagt begrepp om dem. Då de stå i spetsen för
affärerna, och då de vigtigaste underhandlingar gå
uteslutande genom deras hän’der, gissar man lätt hvad
som utgör den förnämsta sysselsättningen för denna
planets lyckliga invånare.
Vid inträdet i denna verld erfar man redan af
blotta inandningen ett mäktigt intryck. Den unga
Monima känner sitt hjerna våldsamt slå från det
ögonblick hon sätter foten på Venus, oaktadt hon, såsom
vi minnas, endast existerar under en flugas form. På
det hon måtte komina i tillfälle att förnimma denna
planets alla inflytelser, omskapar Zachiel henne till en
invånarinna på Venus, d. v. s. till en nymf; han
utrustar henne med Dianas växt och majestät, med Floras
ungdom och med kärleksgudinnans skönhet och behag.
Hvad Ceton beträffar, låter han honom behålla sin
flugkropp, ty midt ibland så många frestelser skulle
han säkerligen förlora sitt hjertas renhet; Monima,
qvinnan, är starkare, och vi skola straxt få se huru
hon räddade sin dygd.
Man presenterar henne för Idaliernas drottning,
hvars slott höjde sig öfver ett det mest tjusande
landskap. I alléerna uppnå träden en sådan höjd att, när
man lyfter ögonen till deras blommande krona, man
blir tvehågsen om det är jorden som uppbär dem,
eller om icke de sjelfva med sina rötter uppbära
jorden: man skulle kunna säga att deras praktfulla
kronor tvingas att böja sig under himmelsklotens tyngd;
deras mot himmelen utsträckta grenar tyckas omfamna
honom och af stjernorna utbedja sig välsignelsen af
deras rena inflytande. Rundt omkring detta tjusande
ställe ser man blommor, hvilka, utan tillhjelp af
någon annan trädgårdsmästare än naturen, sprida ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
