Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det angår mig inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Men det är ju sjukligt att tänka så. Vill
en människa lämna livet, har ingen varken
plikt eller rättighet att hindra ’henne.
För mig är Agathe Ussings liv -eller död
en bisak, -det är endast omständigheterna,
som riva upp mig.
Var hon vansinnig? Eller var hon det
inte?
Troligen inte mer än vi andra, men hen-
nes självbehärskning brast som en för hårt
spänd båge. Det, att hon såg, eller trod-
de sig se, kraniegrinet i varje leende, var
nog endast en fix idé. Men hon var dum
nog att tala om det, och då man tog emot
hennes uttalanden med spe ooh spott, fick
hennes blick det stela, rannsakande över sig,
därför att hon sökte överbevisa sig själv.
Och så djup fasa låg i den blicken, att var
och en, på vilken Agathe såg, kände den
kalla fläkten från sin egen hemliga ångest.
Hon liksom tvingade oss till att vet a,
det vi knappast vågade ana.
Aldrig skall jag glömma brevet, däri hon
med stora darrande bokstäver hade skrivit:
Om män anade, hur det ’såg ut innerst inne
V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
