Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR. 165
ramen för denna recension att gå in på de estetiska moment, som
författaren aflockat dessa gamla uppteckningar. För undertecknad
gäller det här blott att undersöka, i hvad mån vår kunskap om den
lappska folkdiktningen riktats genom förf:s arbete.
Yid en läsning af »Finnbyggare» mötes man öfverallt af dikter
med fullt utbildad trokaisk meter och ett ganska högtflygande,
roman-tiskt-poetiskt språk. Man läse t. ex. sid. 79 ff. och 108 (äfven sid.
137 i »Lappfolk»)! I inledningen säger så författaren, att »de här
återgifna profven af lappsk skaldekonst med skäl kunna påstås vara
fullt så äkta som en del af Elias Lönnrots Kalevalasånger», och de
flesta läsare, som icke haft tillfälle eller lust att sätta sig in i frågan
om dessa senare sångers äkthet eller icke-äkthet, måste väl då få
den uppfattningen, att det är god och äkta lappsk folkdiktning,
som här lämnas allmänheten, om också formen blifvit retoucherad
och förskönad (»formen är ej densamma, som i de kristna prästernas
uppteckningar af de lappska sägnerna, men innehållet är lika», säger
författaren själf).
För lappologen blir det dock något annat. Han möter här
öfverallt toner, som han känner ur de hittills publicerade Fjellnerska
uppteckningarna. Men han vet också, att det om en betydande del
af dessa tyvärr gäller, att de icke äro äkta folkdikter, utan litterära
mystifikationer, hopsatta af Fjellner själf efter finska mönster.
I en liten skrift om »Lapparnes sång och poesi», Upsala 1906, har
jag ganska utförligt framställt och, som jag hoppas, också fullt
tillräckligt motiverat denna mening, och jag måste därför finna det
förvånande, att herr Valdemar Lindholm icke med ett enda ord
söker att gendrifva dessa grava anmärkningar mot den Fjellnerska
»folkdiktningen». I stället säger han, utan någon som hälst
bevisföring: »Lapparne voro ett skaldefolk, och de ha ägt en rik
folkdiktning, hvaraf nu blott finnas få fragment kvar. Nåijderna voro
skalderna, som formade sägnerna i vers och diktade egna erfarenheter.
Dikterna blefvo aldrig upptecknade, utan gingo ur mun i mun. Så
förvanskades den ursprungliga formen, som helt säkert varit
ungefär densamma som de finska runornas, och de berättelser, som
fort-lefvat till vår tid såsom prof på lappsk folkdiktning, blefvo blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
