Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA MÖTET FÖR SVENSK FOLKKUNSKAP.
hufvudet tottaträt. De i landet allmännast förekommande rockhufvudena förete
äfven likhet med de käppliknande tottaträna, men å Sveriges ostkust å en
smal kustremsa från Kalmartrakten till Haparanda finnas dock rockhufvuden,
hvilka ej kunna härledas från de käppliknande tottaträna. Dessa plana
rockhufvuden hafva utvecklats från ett plant tottaträ, anträffadt i Finland,
.
Ryssland och Sibirien. De svenska plana rockhufvudena äro sedan gammalt
använda såsom fästegåfvor och dekorativt sedt bland det yppersta, som af
allmoge frambragts.
Efter föredraget yttrade sig hrr Karlin, Hansson, Hermelin och Levi
Johansson.
Därefter talade herr KEYLAND om Värmland s finnarna. Talaren
redogjorde först för finnarnas invandring och bosättning och anförde från
nybyggar-lifvets första skede en del ännu fortlefvande sägner, hvilka trots sin med tiden
förändrade gestalt gåfve oss inblick i de invandrades ömkliga
blottställd-het, i deras förhållande till hvarandra och till svenskarna, på hvilkas
mark de ofta olofligt inkräktade, fällde skog och svedde. Berättelserna om
invandringen visade sig emellertid för det mesta vara lokaliserade, likheten
mellan dem tydde på ett merendels gemensamt ursprung, fastän de nu
inhämtats på olika platser. En snabb omvandling af sägenmotiven hade ägt rum.
Många platser hade fatt namn efter invandrade finnar, men mångenstädes
nämnde traditionen olika namn på den första bebyggaren. Enligt sägnen
brukade två eller tre finnar, ofta bröder, slå sig ned på ett visst område och
vid besök hos hvarandra plägade ibland hända, att de blefvo oense och råkade
i tvekamp om förmenta rättigheter, som gällde jakt, svedjning och dylikt.
Detta förhållande upprepade sig längre fram byalagen emellan. Slagsmålen
blefvo kollektiva. Den lokala traditionen visade en utpräglad partiskhet till
förmån tör den eller de af de stridande, som representerade släktstammen
eller åtminstone trakten. Den finske kolonisten reste enligt sägnerna först
ensam öfver till Sverige för att utse en lämplig plats och samla förråd.
Sedermera hämtade han den öfriga familjen efter. Därefter gafs en historisk
öfversikt öfver invandringen, stödd på utdrag af domstolsprotokoll för tiden
1629-1725.
En historia om den beryktade trollkarlen och svedjaren Häkkinen
föredrogs sedan såsom särskildt belysande för skogsfällningen och svedjningen i
forna tider samt för sena efterkommandes uppfattning om sagofäderna.
Därefter följde en mera ingående skildring af svedjningen, grundad på resultaten
af föreläsarens egna undersökningar. Fallhuggningen verkställdes ena
sommaren; nästa sommar, så snart riset var torrt, brändes fallet eller hoggstret,
som det kallades. Det afbrända området, svedjan, besåddes med råg och
kringgärdades. Tredje året skördades rågen med handskaror, torkades på
hängor ute i det fria eller i provisoriskt uppförda rior, beroende på väder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
