Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖfiSTA MÖTET FÖR SVENSK FOLKKUNSKAP.
183
blifvit ådömda straff för vissa annars vanliga förseelser. Eljest framgingo, att
de varit hetsiga, hämndgiriga och vårdslösa i kyrkliga angelägenheter. Vid
personlig beröring hade talaren funnit dem ärliga, tillmötesgående och gästfria
samt för det mesta beskedliga äfven under rusets inflytande.
Finska språket, numera stadt i utdöende, talades fortfarande i norra
Östmark, Nyskoga, delar af Hvitsand och södra Finnskoga.
Till sist framhölls betydelsen af de inom olika trakter af vårt land
gjorda forskningarna. Med dessas tillhjälp skulle man snart tämligen
noggrannt kunna bestämma den finska invandringens omfattning i stort samt få
den därmed sammanhängande kulturen rikt och allsidigt belyst.
Kvällssammanträdet inleddes med ett föredrag af herr SALIN om
arkeologi ocli religions forskning. Talaren begränsade sitt ämne genom att från
början afskilja allt, som rörde klassisk arkeologi, och höll sig uteslutande till den
förhistoriska jämförande fornforskningen. Han genomgick till en början de
lösa fornsaker och bildframställningar, som af arkeologerna blifvit bestämda
till viss tid och hvilka belysa respektive tiders religiösa förhållanden. Sådana
voro t. ex. torshammaren, guldbrakteaterna, hällristningsguden, symboliska yxor
m. m., och talaren framhöll därefter, att en än större betydelse kunde
tilläggas de fasta fornlämningar n a i detta afseende, framför allt grafvarna. Under
forntiden antingen begrof man de döda i jorden eller brände man dem; det
förra sättet vore det äldre. Men en tid hade funnits, då man ej bekymrade
sig om de döda. Första bevis på att man ägnade någon omsorg åt den döda
kroppen torde vara, att försök gjordes till kroppens skyddande genom en
sten-sättning eller dylikt. Under sen paleolitisk tid anses de första grafvarna
vara tillkomna.
Den jämförande religionsforskningen sysselsatte sig mycket med
naturfolken, men man bör därvid alltid ihågkomma, såväl att naturfolken hade en
lång utveckling bakom sig, att de ej alltid voro så primitiva i sin uppfattning
sorn ock att, när det gäller de europeiska religionerna, man bör hålla sig så
vidt möjligt är inom den europeiska kulturgruppen och dess rötter i Asien
och Afrika. Emellertid gifva åtskilliga direkta iakttagelser vid handen, att
vissa lager i religionsutvecklingen sträcka sig i samma lagcrföljd så godt som
öfver hela jorden. En sådan är uppfattningen, att den människan omgifvande
naturen är utrustad med samma egenskaper som hon själf. Från detta
stadium härleder sig en del oförnuftiga bruk, som lefva kvar än i dag. Under
detta stadium inträffar, att människan anser, att det finnes något inom henne,
som visserligen är en del af henne själf men likväl kan skiljas från kroppen.
Vi ha intet namn för detta; man brukar kalla det själ, ehuru det alldeles ej
sammanfaller med detta ords moderna betydelse. Detta något fortlefde äfven
efter döden och likt allt mänskligt kunde det gagna eller skada. Man måste
alltså stå väl med detta något, »själen». Kroppen, »själens» bostad, måste där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
