Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indelning af dygnet samt tidvisare hos vår svenska allmoge af P. G. Wistrand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDELNING AP DYGNET SAMT TIDVISAKE HOS VÅR SVENSKA ALLMOGE. 5
Tredje nattvakten, natt, midnatt, tiden mellan kl. 1/2ll e. m.
och V2 2 f. m.
Fjärde nattvakten, otta, kl. V2 2-V2 5, med underafdelningarna
hanotta, den tidigaste morgonstunden; man tror nämligen, att
hustuppen vanligen galer första gången om natten kl. 1/g2, och
svin-otta eller efterotta. Under hösten, då bönderna hade brådtom med
sädens aftröskande för att få slut på detta arbete till jul samt vid
skördetiden, började man sin dag med den tidigaste ottan. Innan
man gick till arbetet, åt man otteval och vid daggryningen ottemdl.
I Götaland förekommer ännu talesättet: »Hanen har galit ottemål».
För att kunna bestämma och fastställa dygnets tider hade man
flere medel. Man gaf om dagen akt på solens ställning i de olika
himmelsstrecken, om natten på polstjärnan och vissa stjärnbilder.
Vid kusterna hade man äfven ebb och flod till rättesnöre och i
fjälltrakter höga bergspetsar. Hvad de senare angår erinra ännu i dag
sådana namn som Middags fjället, Middagsvålen, NonsJcnetten,
Mia-aftonsliågna m. fl. om bergspetsarnas forna betydelse som
tidsmärken för den kringboende befolkningen.
Upplysande i detta fall är Olaus Magnus’ berättelse (bok I,
kap. 33), att innevånarne i yttersta Norden på hans tid - han
besökte Norrland 1518-1519 - betjänade sig af högt uppskjutande
och lägre klippspetsar, hvilka kasta skugga, då solstrålarna falla
på dem, och sålunda tjäna till att bestämma dagens tider.
På orter där man ej hade dylika fasta märken gifna för
ordnandet af sina arbets-, mat- och hvilotider, skaffade man sig dylika
på mångahanda sätt. Allmänt brukade man solmärken, bestående
af skåror eller inslagna spikar i fönstren. Ett sådant gammalt
stugfönster med två solskåror återgifves här i fig. 1. Då solranden
föll i skåran, som löper ut vid midtposten, var kl. 12 på dagen, då
hon föll i den, som går ut från ytterkarmen, var kl. 3 e. m. På
sina ställen lade man märke till, huru solen eller skuggan föll på
golfvet i stugan eller på något föremål inom hennes väggar. I
Floda socken i Dalarna t. ex. hade man middagsskåror på
spismuren. När solen föll genom fönstret på en sådan, var klockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
