Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Traditioner om lapptrumman af Gustaf Halström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRADITIONER OM LAPPTRUMMAN.
35
stod inte länge på, förrän tjälverna kommo »kutande så tungan
slängde ur käften» och kastade sig ner på vallen.
Spåtrumman skulle vara af själf vuxen ring.
24. Tärna, Vapstbyn omkring år 1900. Uppteckning af
föreståndaren för Skytteanska skolan i Tärna O. P. Pettersson efter Kristoffer
Sjulsson, född 1828, manuskript i Nordiska Museet, bd I, sid. 42.
»I Kristoffer Sjulssons ungdom voro de flesta spåtrnmmor
förstörda inom Vapstområdet. Men de gamle berättade, att de där hade
varit allmänna, så att hvarje husfader hade sin trumma att
rådfråga i hvarje angelägenhet. Spåtrumman kallades i denna trakt
gievrie1 och träet i henne gievrie-muore. Endast den spåtrumman
hade den rätta kraften, hvilkens trä var danadt sådant det skulle
vara af naturen. Tillyxade man träet och bearbetade det med konst,
så att det blef lämpligt att utspänna trumskinnet på, hade
trumman föga kraft.2 De träd, som voro så växta, att de lämpade sig
till ämnen för spåtrumman, höggos aldrig för att användas för andra
ändamål. Att fälla ett sådant träd ansågs ända in i nyaste tid
såsom ett helgerån.»
Sid. 61. »Tjorket» är att med tuggad albark måla bilder på
skinn. Detta målande skedde endast på det skinn, som var
ut-spändt öfver spåtrumman. Denna målarkonst var i Kristoffer
Sjulssons ungdom alldeles bortlagd och bortglömd inom Vapsttrakten.
Sid. 43. Det var en missionär, som reste omkring i
Vapsttrakten och predikade för lapparna, som skall ha förmått dem
att utlämna sina spåtrummor. Han skall ha fyllt en akja med
trummor och fört dem till Lycksele, dragit in dem i domsalen och
tillsport domaren hvad han skulle göra med alla dessa trummor.
Denne befallde, att de skulle läggas i spisen och brännas upp. När
1 Straxt förut talar manuskriptet om ett djur, som i gamla dagar skall hafva
funnits i dessa trakter. Det kallades »gåbda». Det skall hafva varit stort och rof girigt,
och när det kom på en människas spår, gaf det sig ej, förrän det hunnit upp och
dödat den, som lämnat spåret efter sig. Endast genom att tända upp stora eldar på
spåret, kunde man rädda sig: djuret anföll nämligen elden och slukade i sig densamma
och fick däraf sin bane. Det sista djuret af detta slag skall ha dödats i berget
Gåbda-gelesen i Vilhelmina.
2 Säkerligen får detta ej tagas efter bokstafven, utan menas nog härmed
detsamma som ofvan kallats själfväxt ring, »helbadd».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
