Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 O. P. PETTERSSON.
I kistan finnes utom skelettet af en lappkvinna några starkt
förmultnade rester af skinndräkten, som liket vid begrafningen varit
ifördt, samt små stycken af ett rep af grantågor, sådant som
lapparna i äldre tider använde vid renarnas infångande, och som i
senare tid utbytts mot tömmar af hampa.
Invid kistan fanns en liten tunn yxa af järn,1 hvilkens skaft
var så förmultnadt, att det föll i små stycken, då det vidrördes.
Lämningar af några andra bearbetade trästycken kunde ock spåras,
men dessa voro så illa åtgångna, att de hvarken kunde tillvaratagas,
eller var det möjligt att göra sig en föreställning om, hvad de
kunde hafva tjänat till.
En tradition bland ortens lappar säger, att de, som ligga gömda i
Likbergets klipphåla, i lifstiden varit en rik lappmans två unga döttrar,
och att deras lik inmurades där, medan lapparna ännu voro hedningar.
Sedan kristendomen börjat vinna insteg bland lapparna, förde
de i regeln sina döda till vigd jord, äfven om vägen till denna var
ett par tiotal mil lång eller mera. Men det hände nog en och
annan gång, att man för menföres skull ej kunde komma fram med
den aflidne genom vildmarkerna, utan måste sätta in honom i en
klipphåla i afvaktan på bättre före, och där fick han kanhända för
alltid blifva kvar.
Lappar, som höllo hårdt fast vid sina uråldriga plägseder, ville
blott ogärna föra sina döda till kyrkogården. De ville helst hafva
dem gömda i fjällen. I min ungdom hörde jag i Vilhelmina
berättas om en gammal lappgumma, som ej brydde sig om att föra sin
aflidne gubbe till kyrkogården. I stället för att göra så öppnade
hon någonstädes i fjällen en graf och vigde den döde vid jorden
o
med dessa ord: »Samma jord här som i Aselekyrkogården; då de
stiga upp där, får väl du ock stiga upp.»
»Att vara lagd i sand och näfver», är ett uttryck, som i de
gamla lappska sagorna svarar mot vårt »grafvens rö» och »hvilan i
jordens sköte». Men dessa sagor berätta föga eller intet om de
ceremonier, med hvilka den döde vigdes till den sista hvilan. Troligt
..
är, att de varit få och tämligen enformiga. Äldre författare hafva
1 Nordiska Museet n:r 83,776 i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
