Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 NILS LITHBERG.
oss voro skällorna oumbärliga, så länge de stora gemensamma ägorna
lågo öppna för gemensamt bete. Tiden för deras upphörande synes
sammanfalla med ägornas skiftande och inhägnande. Dessa
förhållanden hänvisa skällans användning till en bofast
jordbruksbefolkning, som utom åkerbruket äfven dref boskapsskötsel.
Men utom denna uppgift hade den otvifvelaktigt äfven en annan.
Hos alla världens folk finnes den uppfattningen, att man genom
allehanda buller, handklappning, stoj, skjutning, trummande, ringning
och annat rassel kan förjaga demoner.1 Allmännast känd hos oss
torde vara jättarnas skräck för kyrkklockorna. Dessa kallas af
jättarna i folksagan för skällor och kyrkan namnes någon gång
af dem »den gamla bjällkon», men äfven de verkliga koskällorna
tillskrifvas af människan magiska egenskaper. I Dalarna hängdes
en eller flera skällor i jäspesträet, brudträdet.2 Detta kan jämföras
med berättelsen hos Saxo om Starkodder, huru han, då han låg i
Uppsala blef förvekligad af Fröjsriternas »mollia nolarum crepitacula»,
klockornas veka rasslande.3 På samma gång som denna episod
visar, hvilken betydelse klockorna hade redan i förkristna kultbruk,
är detta den kulturellt äldsta uppgiften om deras förekomst i Sverige.
Valborgsmässoafton träddes i Dalarna så många skällor, man kunde
få tag på, upp på remmar; med dem sprang man sedan omkring och
»ramlade»; dessutom smällde man med »kolbissar» och brände eldar.4
På grund af liknande seder i Finland erhöll valborgsmässan äfven
namnet »stjellansmäss».
Att skällor burna af kreaturet skvddade detta mot ondt, känner
»j ’
jag intet direkt belägg för i svensk folktro. Jag anför därför ett
par exempel från Tyskland. Heinchen förjagades af betande hjordar.5
Insjuknade en ko hos en Voigtlandsbonde och blef hon slutligen sin,
var detta Hauskoboldens skull; man hängde då en skälla om kons
hals; denna fördref kobolden och kon blef genast frisk. I Krum-
1 Jfr Sartori, GKockensage und Glockenaberglaube. Zeitschr. d. Vereins fur
Yolks-kunde, VII, Berlin 1897, s. 358 ff.
2 F. A. (- Nordiska Museets Forntrosarkiv) n:r 1,974; 2,052.
3 Saxo, ed. Holder 1886, s. 185.
4 F. A. 2,050.
5 Sartori anf. st. sid. 362 efter Grimm Deutsche Mytologi, 4, I. 380, anm. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
