Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sydda vantar.
Af
Maria Collin.
Det var i Värmland, jag först fick göra bekantskap med sydda
påsvantar. De visades som prof på en gammal för provinsen
karaktäristisk handaslöjd. På förfrågan hur de göras fick jag till
svar: »De kallas för nålade vantar, och det är gamla gummor som
gör dem; de syr dem på tummen, men de vill inte lära bort
konsten». Trots detta kategoriska utlåtande hade det kanske ej varit
omöjligt att finna en eller annan meddelsam nålande gumma, men
hemresan var nära förestående och ett närmare inträngande i frågan
fick tills vidare uppskjutas.
Det önskade tillfället härtill erbjöd sig vid textilutställningen
i Uppsala 1915, där liknande vantar voro rikligt representerade.
Här blef jag invigd i arbetssättet, som till en början förefaller
tämligen inveckladt och icke tycks likna något annat inhemskt arbete.
Utställningskatalogen hade genomgående benämningen »sömvantar»
omväxlande med »sömmade vantar», men muntligt hörde man sägas
»påtade» vantar.
Under vandringar i dalabygder har jag senare funnit tekniken
tagen i bruk för andra föremål än vantar. I många gårdar
förvarar husmodern ännu hushållets aflagda mjölksil (»siltapp»[1]) fig. 2, 3,
sydd af hemspunmet tagelgarn. Det uppgafs att detta garn
vanligen bestod af kosvanstagel, stundom med tillsats af tagel från
hästens man. - Huru väl de gångna generationerna visste att taga
vara på allt tillgängligt textilt råmaterial!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
