Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINSKA RYOR. l tf o
som först och främst vann betydelse för allmogen själf, i det dess
alster fingo insteg i bondehemmen. Tidigare hade de väl
förfärdigats där, men begagnats hufvudsakligen af ståndspersoner.
Ornering-en blir också rikare; de till öfvervägande del geometriska mönstren
ersättas af växtslingor, blommor, mänskliga och djurfigurer.
Viktigast äro den i midtfältet uppträdande tulpanen, palmetten och slingan
i bårdorneringen, lifsträet samt kransen kring ägarinnans initialer;
ryan var en oundgänglig del af de nygiftas bohag, och dess ändamål
var i förbigående sagdt att tjäna som sängtäcke, ej som golfmatta.
Ornamenten upptogos på olika håll; Sirelius hänvisar med rätta
särskildt på märkdukarna, men man kan också tänka sig andra
förebilder, t. ex. de sydsvenska gobelängväfnaderna från förra hälften
af 1700-talet, med bård och rikblommigt midtfält med en tulpan i
kruka innerst. Kransen med initialer, som ju är ett förhärskande
motiv äfven på kistmålerierna, efterbildar väl den kända typen för
gamla svenska fanor, sådana som hängde i åtskilliga sockenkyrkor.
Det var den gustavianska tiden, som såg denna uppblomstring.
Ungefär i det andra årtiondet af 1800-talet inträdde förfallet; de
organiska formmotiven föllo sönder i rena meningslösheter, så att
man med rätta sagt, att t. ex. granatäpplet förvandlades till en krabba,
som försetts med ögon och ben för mera likhets skull. Under
1800-talet får upprepningsmönstret, rutindelning, blommor m. m., afgjord
öfvervikt i midtfältet.
I tekniskt hänseende markeras blomstringstiden genom att raggen
inemot 1SOO blir längre och tätare, beroende på ombyte af fårras
och bättre ull. Många 1700-tals ryor, i synnerhet frän mellersta
Finland, ha en glans, som saknas i alstren af senare tid.
Sirelius’ har indelat de finska ryorna efter vissa ledande
orne-ringsprinciper, främst i fråga om bården, och därmed sökt fastställa
landskapstyper. Genom sina sammanställningar har han uppnått
vissa resultat, i det en del bårdgrupper lokalisera sig i västra
eller södra Finland, i synnerhet under äldre tid. Sedermera äger
i synnerhet i mellersta Finland, en hopblandning rum, sorn försvårar
öfverblicken; typerna gå nog mycket in i hvarandra, och olikheter i
upptagande af nya motiv tyckas vara tillfälligheter utan egentlig
l If–180114. Fataburen 1918,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
