Fataburen / 1919 / 44 (1906) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bra att ha vid sjukdomar, det skulle vara så bra för värk, om man
smorde därmed, så att den voro de fasligt rädda om.

Fig. 10. Stenfat. Nord. M. 28795. Diam. 0,34 m. Märkt 1822.

När ljuset tändts, och man så satt sig ned vid bordet, lästes
en julbön eller sjöngs en psalm, och så grep man sig an med
måltiden, vilken bestod av tunnbröd och smör, och så lutfisk med
mjölksås över och beströdd med kryddpeppar. Fisken låg på ett stort
flatt stenfat. Potatis till lutfisken begagnades ej, »pele» det var
vardagsmat och förekom ej vid kalas eller bjudningar, i hemmen
åts den dock till kött. Till grynvällingen, som kom efteråt, gick det
mycket mjölk åt, den kokades av korngryn, hel- eller krossgryn
allt efter som man hade, och den krävde ett ordentligt långkok;
skulle den bli bra, fick den allt koka nästan hela dagen. När den
var färdig, slogs den upp på ett litet flatare tennfat, och så ströddes
kanel ovanpå. All skimat åts ur samma fat, men nog kunde det
i gamla tider hända, att alla ej räknade fisken till skimat utan tog
den med alla de fem. Men detta förekom nog ej på själva julafton,
då det blott var familjens medlemmar, och då i allmänhet sträng
disciplin och tystnad var rådande vid bordet, utan hände det väl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>