Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från 1630-talet hava vi i Olearius’ resebeskrivning[1] en skildring
av ett tsjermissiskt offer. Offerdjuren utgjordes av hästar, nötboskap
och får. Hudarna upphängdes på pålar, och vänd mot den
upphängda huden tömde offraren ur en skål kött och mjöd i elden med
följande ord: »Gå och framför min begäran till Gud!» Då Pallas
vid tiden omkring 1770 företog sin resa, hade det redan blivit
brukligt bland tsjermisserna att hemföra offerdjurets hud;
[2] hos
tsjuvasjerna åter försåldes hudarna, sedan de fått hänga ett par
dygn, och inkomsten användes för underhåll av offerredskapen eller
för kommande högtid.[3] Om ostjakerna meddelar sist anförde resande,
att de åt heliga träd eller i heliga lunder offrade såväl renhudar som
pälsverk, vilka upphängdes på träden. I detta sammanhang
förekommer, såsom ock Frazer uppmärksammat, en uppgift, som belyser huru
dyrkan av träd kan övergå till dyrkan av stabbar och stockar. »Då
ostjakerna måste göra den nedslående erfarenheten, att förbifarande
kasaker icke gjorde sig samvete av att ’rädda’ det för förstörelse utsatta
pälsverket och förskaffa det en bättre användning, så hava de börjat ur
sådana offerträd uthugga stora stabbar och stamdelar och smycka och
begåva dessa, vilka de förvara på säkra ställen.»[4] Hos ett annat
finskt-ugriskt folk, permierna, hade man redan omkring år 1000, såsom den
helige Stefans levnadsbeskrivning förmäler, ordentliga avgudahus, vari
djurhudar upphängdes såsom offer.[5] Vända vi oss ifrån de finska till
de kaukasiska folken, möta vi även hos tsjerkesserna seden att
upphänga offerdjurets hud på en stång, och likasom hos tsjermisserna
vände sig den bedjande även här mot denna hud.[6] Och i detta fall
liksom, såvitt man kan se, i alla här anförda fall gällde offret
ursprungligen den högste guden: välsignelsegivaren, åskans, skogens
och bergens, boskapsskötselns och äringens gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
