- Project Runeberg -  Fataburen / 1919 /
126

(1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och Månsström fiskade med sina snaror ej allenast vid de nu nämnda
fiskeställena, utan hela Faxälven utefter ner mot »Storån». Ty på
den tiden var det långt flera fiskelägenheter än nu, då en hel del
stenar och hällar i strömfåran, varest laxen hoppade, efterhand
sprängts bort för timmerflottningens skull. De båda männen sägas
också gjort försök med snarning vid fiskena i Ångermanälven, men
där gick det sämre för det myckna timrets skall.

Så småningom lärde sig även andra att snara lax. Konsten var
egentligen ej heller svår att komma underfund med; litet kännedom
om denna fisks vanor jämte styrka och påpasslighet hos den som
skötte redskapet, var vad som främst behövdes.

Somliga snarare blevo dock skickligare och lejdes företrädesvis
att sköta om snarfisket, vilket nu blev det mest betydande
laxfångstsättet i denna älv. Också en och annan av bönderna slog sig därpå.
Det berättas att en bonde i Långsele, Olof Nilsson, i stället för att
leja för snarningen en gång under sitt fiskedygn själv tog snaran i
»snarkojan» och försökte sig på dess användning. Han fick en stor
lax i snaran, men laxen slet ifrån honom denna, och till på köpet
höll laxen på att draga fiskaren själv med sig ner i forsen. Då
lånade han en ny snara av en annan fångstman, Jonke Ullsten, och
band nu för säkerhets skull fast sig vid »stö-bryggan»,
[1] eller den på
pålar vilande, från stranden utbyggda träställning, varifrån fisket,
med ljuster, krok och snara, bedrevs, samt drog så på en timmes
tid upp ej mindre än 27 stycken stora laxar. Denna fångst var icke
enastående. Laxen stod i denna äldre tid enligt ännu levande gamla
fiskares vittnesbörd så tätt på vissa ställen i älven (i s. k.
»laxgrubbor»), att man ej kunde »få ned en maskkrok mellan laxarna» och
man vid bruket av den breda ljustern kunde råka hugga i flera laxar
på en gång. I »stö-grubban» i övre Nässeforsen spratt laxen tätt,
tätt; en person, som ännu lever, räknade där på en stund 70 stora
laxar som hoppade. Det var ett av åren mellan 1873-75, måhända
1874, som var utomordentligt laxrikt.


[1] Av stö, nu ur bruk gånget dialektord = stöta,
»stampa till» (med ljuster eller spjut). I norra Ångermanland
(Sidensjö) lever det dock kvar i uttrycket »stö ålen» (= hugga
honom med ljuster), motsvarande det öländska »påta ålen».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:49:08 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fataburen/1919/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free